susanneplus

Inte förrän man måste avstå från saker som man är van att göra, förstår man hur viktiga de är för ens vardag. Nu har jag varit två gånger denna vecka på kontoret och jag njuter när jag är där. Få diskutera med  kollegorna, sitta vid sitt skrivbord och läsa posten. Jag är en jobbperson, då trivs jag och känner mig nyttig. Jag kommer ihåg när Jasmine föddes och vissa personer tyckte att jag skulle vara hemma längre tid med henne. Då fick jag dålilgt samvete och beklaga mig hos mamma. Jag minns vad hon sa till mig - Du passar inte att vara hemma och du är en bättre mamma om du arbetar. Det tyckte jag lät bra och så är det. Nu är de vuxna båda två och ibland får man höra saker som de kommer ihåg från sin barndom, som man själv har glömt bort. Saker man sagt eller gjort. Man har säkert gjort saker som man kan ångra, men det viktigaste är att man älskar sina barn och att ded känner trygghet. Idag är jag så stolt över Jasmine och Jakob. Under min sjuktid har de varit fantastiska och vi som familj har verkligen kommit varandra nära.

Igår var min syster och jag på Villa Fridhem och gjorde fot-och handvård. Det är en härlig miljö där och spa-delen var jättefin, så det kan jag rekommendera. Så skönt att bara ligga på en brist och någon masserar och smörjer in. Det måste jag göra flera gånger.

För övrigt mår jag som bäst de här dagarna in nästa cellgiftbehandling. Det känns som om kroppen har ställt om sig eller gjort sig av med cellgifterna och kroppen känns lite mer som vanligt. Mitt sår på halsen fortsätter sjunka och har börjat dra ihop sig. Konstigt att det har varit en tumör som har legat utanför såret. Då borde man bara kunna skära bort den, men så enkelt är det ju inte. Tyvärr minskar inte den svullnad som sitter vid aexeln och upp bakom örat. Örat är fortfarande bortdomnat, men som sagt lite får man stå ut med.

Nu när jag ska börja jobba mer måste jag in till stan och handla lite kläder. I stort sett allt i garderoben är för stort. Det är nästan 20 kg som jag gått ned. Bäst att ta med stora plånboken. 

Idag har jag varit på jobbet nästan hela dagen och det var så kul. Vi hade personalmöte och det var trevligt att sitta ned med alla mina fantastiska kollegor och gå igenom verksamheten. Känna att man är på banan. Jag trodde att jag skulle vara helt slut när jag kom hem, men det känns faktiskt inte så. På torsdag ska jag vara på kontoret också.

Jag har tänkt en del på det här med min canceridentitet och att jag läser en massa cancerbloggar. Enligt Hemligheten ska man leva såsom man är frisk och utifrån det borde jag inte läsa något om cancer, men det är inte så lätt. Jag dras till de där bloggarna. Det är ju inte jättemånga, men några stycken som jag följer. Man blir så berörd av dem att det är så svårt att låta bli. Att börja jobba 50% är nog ett sätt att komma ifrån det för då blir vardagen mer som den var innan och behovet kanske avtar.

Mina systrar är nu båda två på Facebook och jag känner pressen att lära mig det. Jakob får ha en lektion med sin mamma, så att jag blir lite mer "inne".

Magen har lugnat sig och det är bra. Det räcker med ett par dagar att jag inte får i mig tillräckligt med mat för att jag ska rasa i vikt. Tänk om det kunde har varit så innan. Man har ju bantat ett antal gånger genom åren och lika många gånger gått upp i vikt igen.

det känns som om jag inte tänker så mycket på cancern, men det gör jag. Kommer på mig själv när jag tittar på TV att jag har missat vad som hänt i rutan. Då far tankarna iväg. Försöker att inte tala så mycket om cancern. Det kan bli lite för mycket och jag är hela tiden rädd att familjen och vänner ska tycka att det blir jobbigt. Samtidigt som det är bra att jag försöker styra bort cancern från mitt huvud. Man måste försöka leva varje dag och vara en del av vardagen.

Några vänner var här i går och Roger gjorde en jättegod fisksoppa, som även jag kunde äta. När vi satt och talade sa min väninna att vi skulle resa någonstans nästa år. Då kom tårarna och min väninna undrade om hon sagt något fel. Men det var för att hon sa nästa år, som jag blev så rörd. Själv törs jag inte planera så långt fram. Just nu planerar vi inte något inte ens en månad framåt. Det är dumt, men allt handlar om hur cellgiftsbehandlingen går. Jag vet att läkaren har sagt att han räknar med att ta död på alla jävlarna, men det är så mycket som gått fel hittills att jag kan inte tro fullt ut. Om allt går som han säger,  blir jag jätteglad och om det inte gör det, är jag lite beredd.

Nästa vecka blir lugn med cellgifterna på tisdag vet jag att jag är trött några dagar efter. Men jobba ska jag göra och har tänkt åka till jobbet någon dag.

Magen har lugnat sig och jag har ätit idag. Sköterskan från onkologen ringde för att höra hur jag mådde.

Jag har hamnat bland en massa cancerbloggar. Så många människor som skriver och berättar om sin cancerresa. Man blir så imponerad av alla starka människor, samtidigt som man blir så ledsen när någon dör. Idag var jag på George Scotts blogg och han skrev om Petra som gått bort i jul. Han har en länk till hennes blogg och jag gick in för att läsa. En ung tjej på 35 år från Linköping med bröstcancer som spridit sig till andra organ. Jag läser det, men klarar inte av det utan gråter. Vet inte riktigt vad jag söker... men kan inte låta bli.

Någon frågade mig hur länge jag ska hålla på med cellgifter och det vet jag inte. Läkaren vet säkert, men jag har inte frågat. Känner mig trygg att få det och vill inte sluta. Fick ett nytt läkarintyg idag t o m 31 mars och då slog det mig att jag kanske bara ska få cellgifter till dess. Bäst att fråga nästa gång. Jag har hela tiden trott att jag ska få det under sex månader.

Har jobbat lite idag och funderar på att om några veckor åka till kontoret och arbeta därifrån. Måste lösa det med dator först. Klarar inte att bära datorn till och från jobbet. Vår hemdator är inte tillräckligt bra, så vi får nog köpa en ny.

Idag har jag varit extremt sugen på mat av allehanda slag. När Jasmiine poppade popkorn tidigare till Star Wars filmen, så kunde jag inte låta bli att smaka. En av mina svagheter har alltid varit popkorn. Så nu har jag suttit och pillat bort skalet från majskärnan för att kunna äta det vita, som smälter bra i munnen. Vad gör man inte när man blir sugen. Smakade också lite kall bearnicesås och det var så gott, men det blir bara en tesked. När det kommer matprogram på TV då zappar jag snabbt förbi. Nu har det gått några dagar sedan cellgifterna och då har jag inte lika mycket sura uppstötningar. De första dagarna är det bäst att det lite lugnt med mat.

Jag känner hur mycket energi cellgifterna tar från kroppen och jag kan sova mer än tidigare. Men efter några dagar blir det bättre. Ska börja och äta lite mer. Det har inte blivit av då sondmaten tar sådan tid. Om jag ska göra som dietisten vill, så ska jag sitta och mata mig 3x2 timmar varje dag. Det är sex timmar och de går ju inte. Jag kör in maten på en timme varje gång och det är ok för magen. Det är nog för att det tar sådan tid som det inte blir av att äta annat. Men det är nog dags att försöka lite mer, även om det måste var mosat eller flytande.

I dag var Jasmine och jag på stan och handlade lite. Det är mycket rea nu, men det är svårt att hitta saker på rean, då allt bara hänger i en enda röra i affärerna. Det tar sådan tid att leta, men vi lyckades hitta en del i allafall. I morgon åker Jasmine tillbaka till Uppsala. Hon säger hem, men jag envisas med att säga att det är Uppsala och att hos oss är hemma fortfarande tills skolan är klar. Jag vet, hon fyller snart 23 år, men man vill hålla kvar lite så länge som möjligt.