torsdagen den 21 januari - att det är så kul att jobba

Inte förrän man måste avstå från saker som man är van att göra, förstår man hur viktiga de är för ens vardag. Nu har jag varit två gånger denna vecka på kontoret och jag njuter när jag är där. Få diskutera med  kollegorna, sitta vid sitt skrivbord och läsa posten. Jag är en jobbperson, då trivs jag och känner mig nyttig. Jag kommer ihåg när Jasmine föddes och vissa personer tyckte att jag skulle vara hemma längre tid med henne. Då fick jag dålilgt samvete och beklaga mig hos mamma. Jag minns vad hon sa till mig - Du passar inte att vara hemma och du är en bättre mamma om du arbetar. Det tyckte jag lät bra och så är det. Nu är de vuxna båda två och ibland får man höra saker som de kommer ihåg från sin barndom, som man själv har glömt bort. Saker man sagt eller gjort. Man har säkert gjort saker som man kan ångra, men det viktigaste är att man älskar sina barn och att ded känner trygghet. Idag är jag så stolt över Jasmine och Jakob. Under min sjuktid har de varit fantastiska och vi som familj har verkligen kommit varandra nära.

Igår var min syster och jag på Villa Fridhem och gjorde fot-och handvård. Det är en härlig miljö där och spa-delen var jättefin, så det kan jag rekommendera. Så skönt att bara ligga på en brist och någon masserar och smörjer in. Det måste jag göra flera gånger.

För övrigt mår jag som bäst de här dagarna in nästa cellgiftbehandling. Det känns som om kroppen har ställt om sig eller gjort sig av med cellgifterna och kroppen känns lite mer som vanligt. Mitt sår på halsen fortsätter sjunka och har börjat dra ihop sig. Konstigt att det har varit en tumör som har legat utanför såret. Då borde man bara kunna skära bort den, men så enkelt är det ju inte. Tyvärr minskar inte den svullnad som sitter vid aexeln och upp bakom örat. Örat är fortfarande bortdomnat, men som sagt lite får man stå ut med.

Nu när jag ska börja jobba mer måste jag in till stan och handla lite kläder. I stort sett allt i garderoben är för stort. Det är nästan 20 kg som jag gått ned. Bäst att ta med stora plånboken. 


tisdagen den 19 januari - en jobbdag

Idag har jag varit på jobbet nästan hela dagen och det var så kul. Vi hade personalmöte och det var trevligt att sitta ned med alla mina fantastiska kollegor och gå igenom verksamheten. Känna att man är på banan. Jag trodde att jag skulle vara helt slut när jag kom hem, men det känns faktiskt inte så. På torsdag ska jag vara på kontoret också.

Jag har tänkt en del på det här med min canceridentitet och att jag läser en massa cancerbloggar. Enligt Hemligheten ska man leva såsom man är frisk och utifrån det borde jag inte läsa något om cancer, men det är inte så lätt. Jag dras till de där bloggarna. Det är ju inte jättemånga, men några stycken som jag följer. Man blir så berörd av dem att det är så svårt att låta bli. Att börja jobba 50% är nog ett sätt att komma ifrån det för då blir vardagen mer som den var innan och behovet kanske avtar.

Mina systrar är nu båda två på Facebook och jag känner pressen att lära mig det. Jakob får ha en lektion med sin mamma, så att jag blir lite mer "inne".

Magen har lugnat sig och det är bra. Det räcker med ett par dagar att jag inte får i mig tillräckligt med mat för att jag ska rasa i vikt. Tänk om det kunde har varit så innan. Man har ju bantat ett antal gånger genom åren och lika många gånger gått upp i vikt igen.


söndagen den 17 januari - kramper igen

Söndagen blev inte som jag hade tänkt. Fick magkramper igen. Det var så kraftigt att det bra surrade i huvudet och när jag reste mig och skulle gå ut ur badrummet hann jag precis ropa på Roger innan jag svimmade. Det var första gången i mitt lv som jag svimmade. Konstig känsla. Planen för dagen att handla mat och fika med min syster blev inte alls av. Istället har det varit spring på toaletten hela dagen med småkramper. Jäkla skit. Men det är bara att acceptera. Eftersom jag i vanliga fall är en aktiv person, blir sådana här saker väldigt irriterande. Det stör min ambition att det ska vara som vanligt.

Dagen blev lugn med tvättstugan istället. Dit kan jag följa med, så får jag en liten promenad. I morgon är en ny dag.

fredagen den 15 januari - som vanligt...

Jag gillar ordet som vanligt. När man är sjuk vill man att allt ska vara som vanligt och när man är frisk tycker man ibland att det är tråkigt med som vanligt. Idag har varit en dag som vanligt. Var på jobbet för att ordna lite papper och sedan åkte Roger och jag till IKEA. Roger är ledig idag och jobbar lördag istället. Vi handlade lite möbier till Jakobs rum och åt lunch på IKEA. En vanlig dag, såsom man ofta gör. Det blev svampsoppa, som inte var någon höjdare, men det gick. Roger tog köttbullar, så att vi kunde mosa potatis, sås och lingonsylt, som jag kunde smaka och det var gott. Till efterrätt lite chokladmousse. Och som vanligt ringde min telefon flera gånger och det gjorde mig så glad när det ringer om jobbet. Då är det som vanligt.

När vi kom hem lite jobb och sedan lockade jag med Roger att köpa en matta som jag hade sett på EM möbler. En mörk turkos matta att ha unde rmatsalsbordet. Inredare säger ju att man ska ha en röd tråd i sitt hem när det gäller färger och det har jag inte direkt nu. Tänkte ta upp det turkosa vi har i hallen i vardagsrummet. Turkos är en fin färg. Så en matta blev det och lite nya kuddar och med avslutning på Maxi för lite handling av maten. Och så blev det en vanlig dag och det gör mig så glad.

Och i kväll blir det let's dance.

tisdagen den 12 januari - alla knölar är inte tumörer..

men det är lätt att tro det. Idag på onkologen kom min läkare för ett besök och då fick jag tillfälle att fråga hur många behandlingar jag ska ha. Åtta stycken totalt och sedan behöver kroppen vila. Jag vågade mig på att säga att jag tyckte att det inte hade gått ned så mycket, speciellt de vid axeln. De knölarna hindrar mig från att räta upp huvudet helt och det är dem som inte minskar. Doktor Butter (som han inte var idag utan han log nästan hela tiden, så det är nog fel namn på honom) kände och säger - det där tror jag inte är några tumörer, utan något som är från operationen. Det kan vara bindväv som ligger där. Jag frågade om man kan ta bort det, men det är inte något som vi ska ge oss in i nu. Han ska undersöka vad som kan göras. Det är klart för mig är alla knölar som ligger runt halsen tumörer och nu föstår jag att det inte behöver vara så. Det var skönt att höra. Visst vore det bra om jag kan få bort en del av den svullnad som sitter i fortfarande, men jag kan leva med det också. Det mycket man kan leva med om man får leva. Det är väl så vi människor fungerar.

Kuratorn kom på ett besök och då blir det en del tårar när man ska tala om djupare saker. Jag gillar kuratorn. Hon är den första som kommer med egna refelktioner och råd. De andra jag har haft lyssnar bara och ser lidande ut. Kurator Gunilla är klok och säger att man måste ner i svarta hålet och tillåta sig stanna där ett tag. Risken är att om man tvingar sig upp för snabbt, att man lättare faller ned igen. Man ska tänka klart de svarta tankarna och sedan ta sig upp när man är redo.

Under dagen kom mat-Louise på besök och vi diskuterade ett nytt matprojekt. Kul att få engagera sig i annat. Ska det diskuteras turism och marknadsföring, då går jag igång.

Mamma och pappa var snälla och kom och hämtade mig. Är trött nu, men mår bra. Det är konstigt, då det är starka saker som pumpas in i kroppen, men jag är glad för att jag inte är mer påverkad av behandlingen.

  

söndagen den 10 januari - jag tror att jag inte tänker..

det känns som om jag inte tänker så mycket på cancern, men det gör jag. Kommer på mig själv när jag tittar på TV att jag har missat vad som hänt i rutan. Då far tankarna iväg. Försöker att inte tala så mycket om cancern. Det kan bli lite för mycket och jag är hela tiden rädd att familjen och vänner ska tycka att det blir jobbigt. Samtidigt som det är bra att jag försöker styra bort cancern från mitt huvud. Man måste försöka leva varje dag och vara en del av vardagen.

Några vänner var här i går och Roger gjorde en jättegod fisksoppa, som även jag kunde äta. När vi satt och talade sa min väninna att vi skulle resa någonstans nästa år. Då kom tårarna och min väninna undrade om hon sagt något fel. Men det var för att hon sa nästa år, som jag blev så rörd. Själv törs jag inte planera så långt fram. Just nu planerar vi inte något inte ens en månad framåt. Det är dumt, men allt handlar om hur cellgiftsbehandlingen går. Jag vet att läkaren har sagt att han räknar med att ta död på alla jävlarna, men det är så mycket som gått fel hittills att jag kan inte tro fullt ut. Om allt går som han säger,  blir jag jätteglad och om det inte gör det, är jag lite beredd.

Nästa vecka blir lugn med cellgifterna på tisdag vet jag att jag är trött några dagar efter. Men jobba ska jag göra och har tänkt åka till jobbet någon dag.


tisdagen den 5 januari - bättre idag

Magen har lugnat sig och jag har ätit idag. Sköterskan från onkologen ringde för att höra hur jag mådde.

Jag har hamnat bland en massa cancerbloggar. Så många människor som skriver och berättar om sin cancerresa. Man blir så imponerad av alla starka människor, samtidigt som man blir så ledsen när någon dör. Idag var jag på George Scotts blogg och han skrev om Petra som gått bort i jul. Han har en länk till hennes blogg och jag gick in för att läsa. En ung tjej på 35 år från Linköping med bröstcancer som spridit sig till andra organ. Jag läser det, men klarar inte av det utan gråter. Vet inte riktigt vad jag söker... men kan inte låta bli.

Någon frågade mig hur länge jag ska hålla på med cellgifter och det vet jag inte. Läkaren vet säkert, men jag har inte frågat. Känner mig trygg att få det och vill inte sluta. Fick ett nytt läkarintyg idag t o m 31 mars och då slog det mig att jag kanske bara ska få cellgifter till dess. Bäst att fråga nästa gång. Jag har hela tiden trott att jag ska få det under sex månader.

Har jobbat lite idag och funderar på att om några veckor åka till kontoret och arbeta därifrån. Måste lösa det med dator först. Klarar inte att bära datorn till och från jobbet. Vår hemdator är inte tillräckligt bra, så vi får nog köpa en ny.


måndagen den 4 januari - en skitdag...

Ur flera bemärkelser. I går kväll när Roger och jag tog vår promenad fick jag hemska magkramper. Det var så kraftiga smärtor att det bara snurrade och jag nästan svimmade flera gånger. Roger fick ringa till Jakob och han kom och mötte oss, så att de hjälptes åt att få hem mig. Väl hemma var det diarre och kräkningar. Det gjorde så djävulskt ont. Under natten har jag gått upp flera gånger då tarmen är i olag och det kommer blod. Har idag talat med onkologen i Linköping och om det inte blir bättre till imorgon tar de in mig för undersökning. Om mina blodvärden blir för låga kan de inte ge mig cellgifterna på tisdag.

Tänk vad det kan svänga, ena dagen går man på stan och mår bra och nästa är det skit. Men så är det och det är inte något jag styr över, även om det är jobbigt att försöka låta bli att gråta och tycka synd om sig själv. Jag blir så förbannad på den här jävla sjukdomen. Kan det inte vända nu. Det räcker med ett sådant här bakslag och jag klarar det inte, utan faller ner. Det finns liksom inte några reserver kvar.

Ska försöka ta lite sondmat när Roger kommer hem och hoppas att det ordnar sig.

lördagen den 2 januari - dissikering av popkorn...

Idag har jag varit extremt sugen på mat av allehanda slag. När Jasmiine poppade popkorn tidigare till Star Wars filmen, så kunde jag inte låta bli att smaka. En av mina svagheter har alltid varit popkorn. Så nu har jag suttit och pillat bort skalet från majskärnan för att kunna äta det vita, som smälter bra i munnen. Vad gör man inte när man blir sugen. Smakade också lite kall bearnicesås och det var så gott, men det blir bara en tesked. När det kommer matprogram på TV då zappar jag snabbt förbi. Nu har det gått några dagar sedan cellgifterna och då har jag inte lika mycket sura uppstötningar. De första dagarna är det bäst att det lite lugnt med mat.

Jag känner hur mycket energi cellgifterna tar från kroppen och jag kan sova mer än tidigare. Men efter några dagar blir det bättre. Ska börja och äta lite mer. Det har inte blivit av då sondmaten tar sådan tid. Om jag ska göra som dietisten vill, så ska jag sitta och mata mig 3x2 timmar varje dag. Det är sex timmar och de går ju inte. Jag kör in maten på en timme varje gång och det är ok för magen. Det är nog för att det tar sådan tid som det inte blir av att äta annat. Men det är nog dags att försöka lite mer, även om det måste var mosat eller flytande.

I dag var Jasmine och jag på stan och handlade lite. Det är mycket rea nu, men det är svårt att hitta saker på rean, då allt bara hänger i en enda röra i affärerna. Det tar sådan tid att leta, men vi lyckades hitta en del i allafall. I morgon åker Jasmine tillbaka till Uppsala. Hon säger hem, men jag envisas med att säga att det är Uppsala och att hos oss är hemma fortfarande tills skolan är klar. Jag vet, hon fyller snart 23 år, men man vill hålla kvar lite så länge som möjligt.


onsdagen den 30 december - äntligen lite bilder

Nu har vi köpt ny kabel till kameran och jag kan lägga ut lite bilder. Många har inte sett mig på länge, så jag tog en bild på hur jag ser ut idag, men först två bilder från sjukhuset och hur förskräcklig jag såg ut då. Det är bättre idag, trots akneproblem av medicinen. Läkaren tror att bulan på kinden kan gå ned lite till när tumörerna minskar. Då kan vätskan som sitter kvar hitta vägen ut.




Ett par veckor efter operationen




Ytterligar någon vecka efter operationen


Så här ser jag ut idag

tisdag 29 december - tredje gången med cellgifter

Idag har jag varit i Linköping och fått tredje kuren med cellgifter. Jag har varit mycket orolig de senaste två veckorna, då jag upptäckte något nytt i halsen på tungan och längst fram på tungan. Jag har inte sagt något till någon utan försökt hålla humöret uppe. Det är ju jul och jag vill inte oroa familjen i onödan. För att peppa mig själva har jag läst Hemligheten varje kväll och avsnittet om hälsa. Det starkaste man kan tänka och sända ut är -
Jag är..., jag är frisk, jag är rik mm. Så när Roger och jag har gått våra promenader har jag försökt tänka -jag är frisk och jag är tacksam för det, men det blir lite konstigt då det inte är sant och när jag hittat det här andra på tungan. Några dagar innan jul berättade jag för Roger om det nya. Jag kunde inte hålla det inom mig längre.

Så när vi kom till Linköping bad jag att få tala med en läkare om det här. Sent idag kom min läkare, samma som jag hade första gången här. En man som har arbetat i Örebro och som är specialist och väldigt butter och fåordig. Vid mitt första besök hade jag bestämt mig för att jag inte vill ta mer negativt och det ville jag förvarna honom om direkt. Så när vi kom in och satt oss sa jag - Innan du säger något vill jag säga det här. Vad du än säger, dra inte undan mattan helt för mig, för jag klarar inte mer negativt. Försök hitta något posittivt, som jag kan hänga fast vid. Jag hade övat innan och lät nog väldigt bestämt. Han bara tittade på mig och log lite larvigt innan han började. När han kom in idag blev jag mycket orolig för vad han skulle säga när jag berättade.

Han sa - Det längst fram på tungan är för att tungan legat i kläm länge, så det är inte någon tumör. Det är inte sannolikt att det andra är en tumör heller. Slemhinnorna är känsliga och det kan uppstå sådant i halsen. Om det skulle vara det, så når cellgifter dit allra föst, då det finns mycket blodkärl i tungan.
Jag hade också förberett mig på att fråga om man kunde använda en speciell strålningsteknik där man sätter nålar utifrån och strålar lokalt en tumör. Man använder det speciellt på den här typen av cancer. Då säger doktor Butter, som log lite idag, att om någon tumör mot förmodan skulle överleva cellgifterna, då kan man göra det. Det var så skönt att höra och en sten föll från mina axlar. Hoppet och kämparandan återkom igen.

Nog om detta. Julen har varit lugn och skön. Vi firade med mina systrar och deras familjer hos mamma och pappa. Det var första gången på flera åren som vi var tillsammans alla och det var trevligt. Jag hade täntk lägga ut lite bilder på mig från operationen och fram till idag för att visa förändringen. Tyvärr har vi slarvat bort sladden som behövs för detta, men vi köper en ny. Måste passa¨på när Jasmine är hemma och kan hjälpa mig. Det är hon som gjort den här snygga layouten på bloggen.

onsdagen den 23 december - dan före dan

Har inte skrivit på några dagar och gör ett litet uppehåll till nästa vecka. Vill önska alla en riktigt God Jul och kör försiktigt om ni ska ut på vägarna.

lördagen den 19 december - vad är livet värt?

Idag känner jag mig lite eftertänksam och det beror nog på en blogg som jag har läst och som berörde mig så mycket. Den handlar om Anna som precis när hon fött barn får en hjärntumör som sprider sig. Jag har läst flera gånger och lipar varje gång. Läste högt för Roger igår också och jag tror han också blev rörd. Hennes adress är annajansson73.blogspot.com. Inget www. Det ligger en dikt en bit ner på sidan som är så fin. T o m skriver hon med rött på sidan om vilken tid hon antagligen har kvar. Men det är tur att statistiken inte alltid stämmer.

Vi lever alla efter de förutsättningar som vi har och inrättar vårt liv efter det. Livet är värt väldigt mycket, men jag tror också att det finns en gräns för oss alla när vi ger upp. Men den gränsen vet vi inte innan. Smärta fysiskt eller psykiskt tror jag är en orsak till hur vi ser på livet och värdet av det. Hörde på nyheterna häromdagen om den lilla 11-åriga pojken som tog livet av sig p g a mobbning. Fruktansvärt att en liten kille kan fatta ett sådant beslut. När jag läser sådant blir mitt eget öde lite lättare och jag tänker att det finns de som har det värre. Nu ser jag mer de människor som har det svårt och känner mer med dem. Tidigare tyckte jag att det var rätt att man skulle vara lite hårdare mot en del som gick sjukskrivninga år efter år. Visst, det finns många som går hemma av slöhet, men de flesta är sjukskrivna av en orsak. Låt de där som lurar systemet slinka emellan, så att vi slipper se de svårt sjuka drabbas av orimliga regler p g a att man vill komma åt vissa personer.

Upptäckte att vi kastade vår gran förra året, så idag ska vi iväg och köpa ny konstgjord gran. I morgon kommer Jasmine och då blir det kramkalas.

fredagen den 18 december - Min underbara tandläkare...

Jag har varit nere några dagar och tappade hoppet och tron. Men idag var jag hos tandläkaren på Käkkirurgen i Linköping. Tandläkare Lennart och hans sköterska Kerstin är mycke sympatiska och lugna. Det var inte något snyftkalas när vi åkte till Linköping. Vad skulle kunna hända mer än att jag har något hål och det är ju inte hela världen. Lennart sa att det är bara 2,5 månad sedan jag opererades och käken är inte läkt ännu, så tugga ska jag vara försiktig med. Skönt eftersom jag trodde att det var något fel att jag ännu inte har börjat äta. Sedan frågade han om cellgifterna och när jag berättade, sa han det som fick mig att må mycket bättre. Då får du en svag dos cellgifter.... Tänk att dessa ord gjorde mig så glad att jag nästan började gråta när jag tittade på mamma som satt mittemot och kände samma sak som jag. Jag har hela tiden trott att man gått in med det tunga artelleriet av cellgifter och om det inte skulle hjälpa finns det inte mer att göra.

Det var en lättnad som lyftes från mitt bröst, som varit tungt de senaste dagarna. Nu blir helgen lättare och jag kan mer njuta av att få hem Jasmine och pyssla lite hemma. Tänk vad man tolkar saker och tror saker i brist på rätt information.

Min syster hittade professorns mailadress och har mailat honom med lite frågor. Vi får se om det kommer något svar.

torsdagen den 17 december - kallt och tråkigt...

Idag är en tråkig dag . Det är kallt ute, att man inte vill gå ut. Roger och jag var på vårdcentralen förrut och la om såret och det var lite mer "gäggigt" idag. Jag hoppas inte det blir värre. Känner mig lite down idag. Gick ut på vimmelmammans blogg och läste gamla bloggar från det att hon fick sitt cancerbesked. Har läst igenom hela 2008 för att få lite inspiration och bättra på mitt humör. Om inte annat känner jag igen mig i hennes tankar och rädslor.
Det är skönt att läsa om andra som tänker och känner som man själv. Just nu väntar jag på ett tecken att tumörerna ska minska, men jag törs inte riktigt tro det. Istället tänker att det inte har minskat, ifall det inte gör det och de måste byta cellgifter. Då är jag beredd eller också spelar det inte någon roll, för man är aldrig beredd. Så lite pessimistiska tankar idag. Jag bad min syster surfa runt och se om det pågår några studier som jag ev skulle kunna delta i, där man testar nya mediciner. Vill inte leta själv för då hittar jag bara en massa tråkigheter. Får se om syster hittar något. 

tisdagen den 15 december - julmys på jobbet..

Idag har jag varit på kontoret där vi hade lite jullunch och julklappsbyte. Det var beställt julmackor och för första gången smakade jag på lite av pålägget. Ägg, lax, skinka och brieost. Bara småbitar, men jag fick känna smaken och jag tuggade. Märker att jag måste öva upp käken för den låser sig nästan när jag tuggar lite, men det gick bra och det kändes underbart. Har känt lite oro inför julafton, att sitta och titta när alla andra äter och bara få känna lukten. Nu kan jag åtminstone smaka lite också. Kanon.

Känner mig ok nu och har sluppit illamående även denna gång. Nu ska bara de djävlarna börja minska också, men det tar väl ett tag innan jag märker något och jag vågar inte tro att det minskar. Men jag känner mig lite mer rörlig i halsen. Såret rinner inte lika mycket längre och det röda runt omkring har lagt sig. Har inte fått svar från odlingen de tog.

Igår var jag på vårt kontor i Linköping på möte och kände mig riktigt uppåt när jag kom hem. Följde med min syster till Lagos för att handla julklappar. Trodde jag skulle sova gott på natten, men jag har fortfarande för mycket vätska i kroppen efter behandlingen. Och den vill ut på natten, så det blir lite spring som stör sömnen.

Är lite frustrerad just nu, då jag vill göra saker och är uttråkad, men orkar inte riktigt som tidigare. Får försöka koncentrera mig på att inte bli irriterad på mig själv, utan acceptera och ta de lugnt.


söndagen den 13 december - sankta lucia...

När barnen var små var det lucia och lussekatter, men nu är de stora och lucia är som vilken dag som helst. Var på stan med min syster igår och shoppade lite kläder och julklappar. Det är så skönt att komma ut och göra vanliga saker.

Min väninna Marie var här idag och hade med sig en artikel om en  34 -årig tjej som har samma cancer som mig . Men hon var inlagd i fem månader och fick till råga på allt dubbelsidig lunginflammation. Hon har också genomgått strålning, cellgifter och operation. Hon har inte varit hemma så länge och kämpar också med maten och försöka hitta något som går att äta. Hon har haft det riktigt jobbig som ensamstående mamma med tre barn.
Jag var ute på hennes blogg och läste om henne och lämnade en kommentar om mig och min blogg.

Jag har börjat dricka mitt kosttillskott, som finns i olika smaker. Den med chokladsmak är riktigt god. Smakar precis som mjökchocklad. I morgon ska jag till Linköping på möte, vilket jag ser fram emot. Jag har inte varit på vårt kontor i Linköping sedan innan operationen. Så det blir trevligt att träffa arbetskamaterna där.

fredagen den 11 deceember - tårar, tårar och tårar

Ja, idag blev det många tårar. Det började redan när mamma och pappa hämtade mig för att åka till Linköping och den andra cellgiftbehandlingen. Jag snyftade hela vägen till Linköping. Varje gång jag ska till sjukhuset, så har jag antingen fått tråkiga besked eller gjort någon jobbig behandling. Det var sådan spänning som var tvunget att komma ut. När vi sedan kom till onkologen och nålen skulle sättas vid handleden då kommer tårarna igen. Men denna gång fick jag bedövningspläster innan, så det hjälpte lite. Sedan skulle de sticka i armen också, för att se om jag har en infektion i såret. Värdena var lite förhöjda, så jag får vänta på svar på en odling på såret. De vill inte gärna ge antibiotika när jag får cellgifter. Det förvånar mig inte om det är en infektion, för tur är ju inte något som jag har. Nu börjar också aknen blomma ut i ansiktet och det är röda märken som syns väl i mitt bleka ansikte. Jag hoppas Gud förstår att jag behöver något positivt nu, som t ex att jag börjar märka att tumörerna minskar snart.

När mamma och pappa sedan skulle åka så började jag störtgråta och varför vet jag inte. Så mamma och jag grät i kapp. De stannade kvar till Roger kom och tog över. Så en del spänningar har kommit ut idag.

Nästa gång blir den 29 december. Tyvärr har jag min känsligaste period över julhelgen, så jag får passa mig för baciller.

Iidag blir det sängen tidigt, för gråta tar på krafterna. Jag hopps jag orkar gå på stan i morgon.

torsdag 10 december - i morgon är det dags för andra kuren

Ser fram emot att få cellgifter i morgon, för efter andra gången ska det börja minska, om jag det är rätt cellgifter jag får. Det är trångt nu runt halsen och jag skulle vilja kunna räta upp halsen ordentligt. Så jag hoppas så mycket attt tårarna kommer när jag skriver det. Sovandet är bättre nu och jag vaknar oftast bara en gång. Tyvärr har såret vid halsen börjat vara igen och det är inte bra. När jag vaknar på morgonen känner jag lukt och först trodde jag att det var från munnen, men det är från såret. Läkaren får titta på det i morgon.

Jag har fått flera mail från vänner som berättar historier om personer som drabbas av olika typer av cancer och som det gått bra för. Just nu är jag konstigt lugn när jag tänker på allt. Jag vet inte om jag mentalt har lyckats acceptera läget och eftersom jag inte kan göra något, så hjälper det inte om jag hetsar upp mig. Jag kan tänka fula tankar utan att bli upprörd och det är skönt på något sätt.

Klockan är bara 9.30 när jag skriver. Roger jobbar dag den här veckan och jag går upp när han går strax efter sju. Blir lite uttråkad och då är det bra att sätta sig och skriva lite. Ska arbeta ett par timmar och skriva om vår utvecklingsplan som vi diskuterade på konferensen i Kolmården. Det går bättre att skriva nu och det tar längre tid innan muskeln i axeln säger ifrån.

Har sett en del debatter om Försärkingskassan och det är som vanligt med politiker att de skyller på varandra. Tänk om de istället någon gång skulle erkänna att det blev fel. Då kanske de fick behålla folks förtroende, men det är inte att tänka på. Såg ett program med två bröstcancerkvinnor som hade fasta arbeten, men som gick under behandling och var sjukskrivna. De hade blivit uppmanade att söka andra arbeten, men vad hjälper det om man har svåra biverkningar att man inte kan arbeta överhuvudtaget. Det här upprör så många att det nog kan bli regeringens fall.

Idag är det december igår blev det fel och jag är inte så duktig på att ändra när jag har publicerat.


tisdage den 8 november - tiden går....

Dagarn går och jag mår ganska bra. Känner inte några biverkningar och kommer nog inte att göra det nu. Ska ju hålla mig undan folkmassor fram till fredagen. Så det hade jag tänkt vara noga med. Blir jag sjuk är det inte säkert att de kan ge mig cellgifterna och det vill jag inte riskera. Men ibland kommer man inte undan folk, som när jag kom till vårdcentralen idag och skulle lägga om såret. Jag hade tid till kl 14.00 och upptäckte när jag kom dit att vaccinationen började kl 14, så det var mängder med folk i en lång kö. Jag satte handsken för munnen och trängde mig förbi alla. Distrikssköterskan som la om såret idag blev jag så irriterad på -hon lät så lidande när hon talade med mig och det hatar jag. - Lilla gumman har du någon att tala med.... Nu när jag har tagit mig upp mentalt behöver jag inte någon som får mig att känna att jag borde känna på annat sätt. Det är som med kuratorerna att de också blir så "puttinuttiga" när de talar med en. Jag behöver en coach istället som peppar och hejar på.

Idag har jag varit ute och gått två gånger, så konditionen bättras på hela tiden. Det är skönt att vara ute och få luft. Det är rogivande att gå. 

Julen närmar sig och i helgen måste jag ordna lite julklappar. Vi kommer inte att köpa så mycket utan skänka en slant till Laryngföbundet eller cancerfonden.

Nu är det dags för lite mat, som Roger har preparerat med Gurkmeja. Har ätit en matsked i flera veckor nu, men om det gör någon verkan vet man inte. Kanske att det kan hjälpa cellgifterna lite. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0