susanneplus

Ja, idag blev det många tårar. Det började redan när mamma och pappa hämtade mig för att åka till Linköping och den andra cellgiftbehandlingen. Jag snyftade hela vägen till Linköping. Varje gång jag ska till sjukhuset, så har jag antingen fått tråkiga besked eller gjort någon jobbig behandling. Det var sådan spänning som var tvunget att komma ut. När vi sedan kom till onkologen och nålen skulle sättas vid handleden då kommer tårarna igen. Men denna gång fick jag bedövningspläster innan, så det hjälpte lite. Sedan skulle de sticka i armen också, för att se om jag har en infektion i såret. Värdena var lite förhöjda, så jag får vänta på svar på en odling på såret. De vill inte gärna ge antibiotika när jag får cellgifter. Det förvånar mig inte om det är en infektion, för tur är ju inte något som jag har. Nu börjar också aknen blomma ut i ansiktet och det är röda märken som syns väl i mitt bleka ansikte. Jag hoppas Gud förstår att jag behöver något positivt nu, som t ex att jag börjar märka att tumörerna minskar snart.

När mamma och pappa sedan skulle åka så började jag störtgråta och varför vet jag inte. Så mamma och jag grät i kapp. De stannade kvar till Roger kom och tog över. Så en del spänningar har kommit ut idag.

Nästa gång blir den 29 december. Tyvärr har jag min känsligaste period över julhelgen, så jag får passa mig för baciller.

Iidag blir det sängen tidigt, för gråta tar på krafterna. Jag hopps jag orkar gå på stan i morgon.