susanneplus

Jag har varit nere några dagar och tappade hoppet och tron. Men idag var jag hos tandläkaren på Käkkirurgen i Linköping. Tandläkare Lennart och hans sköterska Kerstin är mycke sympatiska och lugna. Det var inte något snyftkalas när vi åkte till Linköping. Vad skulle kunna hända mer än att jag har något hål och det är ju inte hela världen. Lennart sa att det är bara 2,5 månad sedan jag opererades och käken är inte läkt ännu, så tugga ska jag vara försiktig med. Skönt eftersom jag trodde att det var något fel att jag ännu inte har börjat äta. Sedan frågade han om cellgifterna och när jag berättade, sa han det som fick mig att må mycket bättre. Då får du en svag dos cellgifter.... Tänk att dessa ord gjorde mig så glad att jag nästan började gråta när jag tittade på mamma som satt mittemot och kände samma sak som jag. Jag har hela tiden trott att man gått in med det tunga artelleriet av cellgifter och om det inte skulle hjälpa finns det inte mer att göra.

Det var en lättnad som lyftes från mitt bröst, som varit tungt de senaste dagarna. Nu blir helgen lättare och jag kan mer njuta av att få hem Jasmine och pyssla lite hemma. Tänk vad man tolkar saker och tror saker i brist på rätt information.

Min syster hittade professorns mailadress och har mailat honom med lite frågor. Vi får se om det kommer något svar.