susanneplus

Jag har inte skrivit på en vecka och det beror på att det har hänt en del saker. Jag var på ett läkarbesök fredagen den 13 och det var verkligen min stora otursdag. Det var ett rutinbesök för att titta på mitt sår vid nyckelbenet.
Doktor Lena tyckte att det var konstigt att jag hade en tid bara en vecka efter förra besöket. Men det fanns en anledning till det - när hon tar bort förbandet över såret, ser hon knölar på halsen. Rakt ut säger hon - Jag tror cancern har spridit sig. Jag och min väninna tittade på varandra och förstod inte något. Det fanns inte i min tankevärld. Känslan då går inte att beskriva. Det blir en total blackout och det första jag tänker är - jag vill inte dö. Jag fick tid till punktion i måndags och sedan var det att vänta till idag fredag.

Veckan har varit ett helvete och jag har gått omkring som i en bubbla, inte medveten om vad som händer runt omkring mig. Tack och lov för lugnande tabletter och sömnmedel. Därav har jag hållt mig borta från omvärlden , har inte läst min mail eller haft kontakter med jobbet. Jag har bara gjort vad jag har varit tvungen till. Har läst om andra som haft cancer och som har klarat sig, talat med cancerfonden och försökt att få min hjärna att förstå att det inte är kört än. Det har varit slagsmål i huvudet mellan mitt förnuft och  min hjärna. Tyvärr har hjärnan vunnit de flesta slag. Min familjen och mina närmanste vänner har funnits här och stöttat mig.

Så kom fredagen och jag tog lite extra lugnande medel innan vi åkte till Linköping. Jag var så nervör att jag ville kräkas. Väl där fick vi tala med Lena en liten stund innan konferensen med de andra läkarna. Hon frågade lite hur det var och sa att svaret hade kommit och att det var som hon befarade. Sedan gick vi in till konferensen och där fanns bl a onkologläkaren, som var den som talade om att jag kommer att få cellgifter var tredje vecka och efter tre månader mäter man om tumörerna har svarat. Det som var positivt sa han är att tumörer som är snabbväxande oftast svarar bra på denna behandling. Efter det satt vi ned med Lena igen för att få ställa frågor och få mer information.  Att mina tumörer syns är bra och att den här typen av cancer oftast håller sig i halsregionen och inte sprider sig vidare. De flesta av hennes patienter klarat sig, så det ska jag också. Jag tänker på alla som har bröstcancer och som opereras och som sedan får cellgifter.

Så från att har varit så långt ned som jag hittills inte har varit, så tog jag mig upp ur hålet en bit. Sedan kommer oron att finnas där, men jag måste försöka få kraften att leva som vanligt, så gott det går. Nu känner jag mig starkare fysiskt och kan göra mer. Helst vill jag börja jobba lite. Behöver få veta hur de här cellgifterna fungerar och vilka biverkningar det är. Att håret kanske ramlar av spelar inte någon roll, men om man mår illa kan det vara svårt att jobba. Å andra sidan finns det så mycket medicin som håller illamåendet borta. Mellan behandlingarna vore kul om jag kunde komma tillbaka till jobbet, så att det känns som vanligt.

Kan inte låta bli att tycka att det är orättvist. Känns som om jag haft otur redan från börja med det här. Nu är jag värd att ha tur.