söndagen den 1 november - hemma igen
Att vakna upp efter operationen har jag inte så många minnen av förutom andra dagen då Roger och Jakob kom och Jakob vände i dörren när han såg mig. Det är ett väldigt starkt minne och jag kan fortfarande känna känslan av att vilja trösta honom. Vi visste ju inte hur jag skulle se ut. Efter 10 timmar på operationsbordet ser man väl ut. Jag minns också paniken av att ligga och bara känna hur tungan växte i min mun. Paniken av att den inte får plats i munnen, trots att jag låg med helt öppen mun. Det var då de fula tankarna var som värst. Att dö sågs som en bra utväg, men som tur var fanns familjen där den första tiden. Tiden efter har varit fylld av tårar och otäcka tankar, lugnande mediciner och annat smärtstillande. Tur att det finns. Min kropp reagerade starkt och läkningsprocessen kom inte igång som den skulle.
Jag finns min första ångestattack, när doktorn nämnde att de eventuellt skulle operera om. Då föll allt ihop och jag kände hur luften tog slut. Då är det skönt med en vänlig sköterska som sprutar in lite lugnande. Cancern har man tagit bort och det är det viktigaste, även om det är svårt att glädjas åt det, när så mycket annat är svårt. Man upptäcker en ny person hos sig själv. Den där lugna och starka personen försvann.
Det som har hållit mig uppe förutom familjen är vännerna som har besökt och skickat sms. Utan detta skulle jag nog vara djupt deprimerad nu. Men jag har liksom inte fått tid till det. Jag har mediciner hemma att ta till när det känns för jobbigt och
Jag har tre fullskrivna block från de veckorna då jag inte kunde tala. Fortfarande är det svårt att tala, då tungan är stor och kommer så att vara under en längre tid. Jag kan inte tala i telefon än. Det är för ansträngande.
Det är många känslor som nu ska bearbetas och det kommer att ta lite tid.
Äntligen..jag har besökt din blogg varje dag och hoppats att du skulle ha skrivit något..så underbart att du är hemma igen. Många hälsningar och kramar, Camilla
Bra att du har kommit igång med skrivandet igen Sussie. Jag kan inte med ord bekriva hur glad jag är för att du är hemma igen. jJag har saknat dig så himla mycket och vår vardagsnära kontakt som vi har haft så länge att jag snudd på tagit den för given. Och Sussie, du är fortfarande stark och jag är så stolt över dig att du har tagit dig igenom den här svåra biten på resan och jag är även stolt över att få vara din vän. Jag finns ALLTID här för dig,det vet du, bara tvärs över grönområdet. Kramar från Marie.
Hej Susanne
Fick se den här länken på facebook som Marie lagt ut.
Jag har läst hela din blogg och blev starkt tagen.
Det är jättefint skrivet och man blir berörd ända in i själen.
Jag önskar dig lycka till med allt och hoppas du blir frisk fort.
Kram Eva
Anemone Blommor & Ting
Hej Susanne!
Härligt att du kommit igång med bloggandet igen och hemskt att höra hur jobbigt det varit. Men - skriv och beskriv allt vad du orkar. Ut med skiten är säkert det enda rätta. Tur att du inte visste allt om vad som väntade. Tänk om du mått så dåligt hela tiden före också. Då hade du ju inte haft någon kraft kvar alls till den kämpiga tid som du har nu. Och även om du inte är så stark som du skulle vilja så får du inte ställa för höga krav på dig själv.
Även minimyrsteg framåt räknas!!
Megakram
Maria
