Söndagen den 4 oktober - nej, nej, nej, jag vill inte...
Kan jag inte få slippa? Helgen försvann allt för fort. Nu är det söndag kväll och kl är 21.00. Hur natten blir får vi se. Förhoppningsvis kan jag somna.
Igår när jag läste i Aftonbladet var det ett helt uppslag om en mamma och hennes två vuxna döttrar som alla drabbats av bröstcancer. Mamman och en av döttrarna är döda. I morse när jag satte på TV och nyhetsmorgon var det en intervju med en man som skrivit en bok om sin hustru. Sju månader efter sin cancerdiagnos hade hon dött. Det blev lite för mycket av kombinationen cancer och död. Så när jag skulle duscha imorse grät jag samtidigt som jag kom på att jag måste raka benen och under armarna, så att det inte hinner växa ut allt för mycket. Totalt oväsentlig, men då blir man lite martyr mitt i alltihop. Jag såg nog ganska patetisk ut snörvlandes och med rakhyveln i handen. Jag känner mig instängd i en bubbla med mina känslor och kan inte ta till mig något annat. En ganska konstig känsla att höra vad folk säger, men ändå inte. Det är så många otäcka känslor som jag känner och som jag aldrig tidigare har upplevt. Nu har jag inte gråtit hela dagen, utan mer småskvättar när någon otäck tanke dyker upp i huvudet. Imorgon är nog känslorna ännu värre. Jag försöker förbereda mig på att det blir ett helvete när jag vaknar upp efter operationen. Bara tanken gör att paniken kommer smygande - kan jag inte få slippa!
Vi ska vara på sjukhuset kl 10.00 imorgon. Roger följer med ett par timmar, tills han börjar arbeta. På eftermiddagen kommer mamma och pappa och senare mina systrar eller iallafall den ena. Då håller jag mig sysselsatt under dagen, Även om det säkert är en del förberedelser, så är det skönt att ha familjen där.
Så detta är det sista jag skriver på ett tag. När jag mår ok, tänkte jag försöka skriva med vänster hand, då höger är gipsad, och att Jasmine kan lägga ut det på bloggen. Blir intressant att skriva med vänster, det lär nog ta en stund, men jag har ju inte någon brådska. Nu är det dags att packa ned det sista och gå och lägga sig.
fredagen den 2 oktober - så skönt, det gick bra...
Idag ringde smärtsköterskan och undrade hur det var. Fick möjlighet att ställa en massa frågor. Hon har ju sett många som har gjort samma operation, så hon vet. De är så rara som ringer hem och bryr sig. Hon kommer också att besöka mig på måndag på sjukhuset och sedan vara med under den tid som jag ligger inlagd. Så några smärtor ska jag inte behöva ha, utan de ser till att man har det så drägligt som möjligt. Jag frågade bl a om det som en väninna undrade över - när de skär rakt över läppen skär de av muskeln som håller uppe läppen, hur blir det då? Smärtsköterskan har inte sett någon med hängande läpp, så det fixar de till. De som opererar är de bästa för den här typen av operationer. Likaså är jag orolig för att jag inte ska kunna svälja, eftersom allt är igensvullet och jag andas genom ett rör som sätts in i luftstrupen. Jag har suttit framför TV och övat i att inte svälja. Prova, det går inte. Automatiskt måste man svälja efter en stund och kan man inte det får man lätt panik. Under strålningen var det så ibland, att det var trångt och torrt i halsen att det knappt gick. Det är mycket obehagligt när det händer. Man försöker och försöker frenetiskt. Antagligen kommer jag kunna svälja även om det blir svårt. Det är en del sådana detaljer som man funderar över. Man vill inte bli överraskad när man vaknar.
Idag har jag gjort det sista med jobbet och kan nog vara borta ett par veckor. Naturligtvis ska jag ta den tid det tar, men jag vet att när man mår bättre vill man ha något att göra. Det blir lätt långtråkigt, så jag hoppas att man kan koppla upp sig på datorn. Mobil vet jag att man får använda på US, men inte i Norrköping. Där står det skyltar utanför på dörrarna.
Klockan är 19.00 och det är mörkt ute. Roger arbetar kväll och Jakob är med kompisar. Ska äta lite ris och currykycklinggryta och sedan blir det väl lite TV. Sitter här i köket och skriver och tittar på pelargonerna, som jag tog in från uteplatsen. De är så stora och fina och det är så gammaldags hemtrevligt med pelargoner i köket.
