Söndagen den 4 oktober - nej, nej, nej, jag vill inte...
Kan jag inte få slippa? Helgen försvann allt för fort. Nu är det söndag kväll och kl är 21.00. Hur natten blir får vi se. Förhoppningsvis kan jag somna.
Igår när jag läste i Aftonbladet var det ett helt uppslag om en mamma och hennes två vuxna döttrar som alla drabbats av bröstcancer. Mamman och en av döttrarna är döda. I morse när jag satte på TV och nyhetsmorgon var det en intervju med en man som skrivit en bok om sin hustru. Sju månader efter sin cancerdiagnos hade hon dött. Det blev lite för mycket av kombinationen cancer och död. Så när jag skulle duscha imorse grät jag samtidigt som jag kom på att jag måste raka benen och under armarna, så att det inte hinner växa ut allt för mycket. Totalt oväsentlig, men då blir man lite martyr mitt i alltihop. Jag såg nog ganska patetisk ut snörvlandes och med rakhyveln i handen. Jag känner mig instängd i en bubbla med mina känslor och kan inte ta till mig något annat. En ganska konstig känsla att höra vad folk säger, men ändå inte. Det är så många otäcka känslor som jag känner och som jag aldrig tidigare har upplevt. Nu har jag inte gråtit hela dagen, utan mer småskvättar när någon otäck tanke dyker upp i huvudet. Imorgon är nog känslorna ännu värre. Jag försöker förbereda mig på att det blir ett helvete när jag vaknar upp efter operationen. Bara tanken gör att paniken kommer smygande - kan jag inte få slippa!
Vi ska vara på sjukhuset kl 10.00 imorgon. Roger följer med ett par timmar, tills han börjar arbeta. På eftermiddagen kommer mamma och pappa och senare mina systrar eller iallafall den ena. Då håller jag mig sysselsatt under dagen, Även om det säkert är en del förberedelser, så är det skönt att ha familjen där.
Så detta är det sista jag skriver på ett tag. När jag mår ok, tänkte jag försöka skriva med vänster hand, då höger är gipsad, och att Jasmine kan lägga ut det på bloggen. Blir intressant att skriva med vänster, det lär nog ta en stund, men jag har ju inte någon brådska. Nu är det dags att packa ned det sista och gå och lägga sig.
Hej Susanne,
Vet inte om du hinner läsa det här innan operationen men du ska veta att vi alla i Näringslivets Hus kommer att ha dig i våra tankar under morgondagen. Förstår att du tänker de västa tankarna och att du tycker att dom bara pratar om död. Men det är nog inte mer prat om det nu än annars. Det är som när man är gravid, man tycker alla är med barn bara för att man själv kan identifiera sig med situationen.
Du har ett helt team som är proffs som kommer att ta hand om dig så det kan bara gå bra så är det förstår du.
Tänker på dig och vi hörs igen någon gång efter tisdagen.
Stor kram från
Annette och alla andra i Näringslivets Hus
Susanne min käraste bästa vän. Jag önskar så att jag hade en magisk trollstav så att jag kunde fixa så att du kunde slippa gå igenom allt det här hemska. Nu har jag inte det, men jag finns här för dig och det vet jag att du vet. Jag kommer att stötta dig hela vägen och mina tankar kommer att finnas hos dig hela vägen. Många många kramar från Marie.
Hej Sussi. Kusin Marie här. Skrev en hälsning, men på fel dag. Läs den 3o sep. Första gången jag bloggar o läser en blogg. Kram Marie.
En STOR kram från kusin Lena,faster kerstin,kusin marie o syster molla med familjer. Vi tänker på dig.
