susanneplus

Idag har Roger och jag varit hos plastikkirurgen och tandläkaren. Inga tårar i bilen dit, men desto mer när vi åkte därifrån. Även om jag vet att det är en stor operation, så får jag alltid ny information när jag besöker någon av läkarna. Det blir så verkligt när de berättar om hur det kommer att gå till och det som händer efter operationen. Man faller handlöst ner i det svarta hålet, all energi bara försvinner ur kropper och det känns som om jag går in en djup depression. Jag har inte tänkt göra det, men obehagskänslan är så intensiv och det går inte att värja sig. Om det fanns någon styrka innan, så är den borta nu och det är bara rädsla. Tankar dyker upp, att jag inte opererar mig utan lever så här, så länge som jag kan leva med det. Naturligtvis kommer jag att operera mig, men när man blir förtvivlad kommer de fula tankarna fram. Så vad sa läkarna...

I min värld ser manliga plastikkirurger ut på ett speciellt sätt, enligt TVs framställning. De är i 50-års åldern, har grå tinningarnas charm och kostym. Nu hade inte den här läkaren varken grå tinningarnas charm eller kostym, men han var mycket snygg och charmig. Han berättade att de kommer att göra snittet från, mitt på munnen rakt ned några centimeter, sedan runt hakan och ned på halsen, rundar av mot örat och sedan i en kurva längre ned på halsen. Man delar på käken för att komma åt tumören under tungan. Tumörerna på halsen är ganska lätta att ta bort. När man tagit bort tumören under tungan blir det ett hål och då transplanterar man hud och blodkärl från underarmen. För att sätta igen hålet på armen tar man hud från låret. Om man är högerhänt tar man hud från vänsterarmen, så han undersökte mina armar och konstaterad att jag är en av få som bara har ett blodkärl som fungerar ut i vänster hand. Därför måste de ta från höger arm istället. De gispar armen för att det ska kunna läka. Men det första man gör är att sätta in ett rör från halsen till luftstrupen, som jag kan andas igenom. Jag kommer inte att kunna andas genom näsa och mun. Allt kommer att vara så svullet under 1-2 veckor och jag kommer då inte heller att kunna tala. Därför hade det varit bra om jag hade kunnat använda höger arm, för att kunna skriva och förmedla vad jag vill. Men jag får öva upp vänster handen eller som Roger föreslog, vi köper en sådan där minidator. Då är det lättare att kommunicera.

Jag var alldeles tom när vi gick därifrån och vidare till tandläkaren. Han skulle naturligtvis skrämma upp mig ytterligare. Om mina tänder i underkäken sitter för tätt kommer de att dra ut en tand för att kunna dela käken. Min tandhygien är mycket viktigt, då läkförmågan i munnen förstörs av strålningen. Om jag i framtiden måste dra ut en tand är det inte säkert att det läker. Så socker är förbjudet i min kost. Kanske en gång i månaden, i annat fall blir det tråkigt att aldrig äta några godsaker.

Nu kommer det ta mig några dagar att smälta det här och försöka komma upp ur hålet. Tyvärr faller jag nog ännu djupare då det är dags att träffa läkaren på öron-näsa-hals-kliniken imorgon. Kanske jag skulle behöva gå och tala med terapeuten som jag besökte två gånger innan strålningen började.

Just nu vet jag inte hur jag ska tänka och känna för att gå vidare och kunna glädjas åt att jag mår ok nu. Att försöka praktisera mindfulness kommer inte att fungera. Det viktigaste är att bli frisk, men jag kan inte låta bli att undra hur jag kommer att se ut med dessa ärr. Hur drabbar det mitt självförtroende. Jag som är ute och träffar så många olika människor i mitt jobb. Det är världsligt och det finns andra saker som är viktigare, men ansiktet är viktigt. Inte att man är supersnygg, men att ha ett stort ärr i ansiktet och halsen, kan jag inte riktigt släppa.

Kom på en sak som hände i bilen när vi åkte till Linköping, som var lite märklig. Helt plötsligt tänkte jag på min svärmor Sonja, som är död sedan ett antal år. Vi stod varandra nära under hennes sjukdomstid. Hennes namn dök bara upp i huvudet och jag tror att hon var med mig under resan, som en skyddsängel. Tack Sonja!

Klockan är bara 14.50 och Roger har åkt till jobbet. Jag var tvungen att skriva av mig det här, eftesom jag inte kan tänka på något annat just nu. Fan, helvete, djävlar, vad menar Gud med det här?