susanneplus

Det värsta som finns är när man röntgar cancerområdet för att se om det minskat eller inte. Det är en pina att vänta en vecka på att få svar. Detta har också debatterats en del för att få politiker och sjukvården att förstå att det inte är rätt att låta folk gå och vänta en vecka på svar. Men så är det nu. Svar får jag nog när jag läggs in nästa torsdag. Jag förbereder det värsta för att vara nåorlunda förberedd. Speciellt som min läkare, doktor Lugn hittills bara kommit med tråkiga besked och eftersom han saknar social kompetens är det ännu svårare för honom att framföra besked på ett bra sätt. Inget är som väntans tider....

Igår provade jag peruk och det var intressant. Den frisyr jag har har haft senaste åren passar mig bäst insåg jag när jag provade allt från bruna lockiga peruker till långt hollywoodhår. Jag hittade en peruk som liknar den hårfärg som jag har och även frisyren. Peruken klipps till såsom jag vill ha den. Jag tycker att det ser konstigt och att det syns, men de som inte vet ser det inte, enligt frisören.

Jag hatar vädret just nu, då jag vill vara ute och gå, men det är så råkallt ute. Helgen sägs bli bättre, så vi får hoppas det.

Jag fortsätter att vara piggare, vilket är underbart. Har varit på IKEA två gånger. Tyvärr är saker ofta trasiga när man kommer hem fråbn IKEA, så då blir det en extra tur. Vi börjar nu få ordning i vårt badrum och det blev riktigt snyggt. När jag känner mig så här pigg, så övertalar jag Roger att åka runt i olika affärer. Det är så kul och känns som vanligt då.

Mitt hår är ju borta och från början hade jag inte något problem med det, utan tackade nej till peruk. Men jag har upptäckt att om man inte har hår, så står det automatiskt skrivet cancer i pannan och det är inte allltid man vill det. Om vi är på en 50-årsfest, så är det en glad tillställning och då känns det inte bra att folk frågar mig om cancern. Därför ska jag imorgon gå och prova peruk, för att se hur det känns. Det är första gången som jag inte har hår och kan prova frisyrer förusättningslöst. Kanske hittar jag min ultimata frisyr.

På torsdag är det röntgen för att se om tumören har backat något. Det är nervöst att sedan vänta en vecka innan jag får svar. Som det ser ut måste det ha minskat något, men jag förbereder mig på negativt besked. Men jag hoppas med hela mitt hjärta att de fortsätter med cellgifter och tar strålningen senare. Håll tummarna!

Nu har jag äntligen anmält mig på facebook- Kände mig lite utanför, men nu finns jag där och lär mig hur det fungerar.

Jag kom hem igår kväll efter sex dagars behandling. Att sitta i en sjukhussäng i sex dagar är inte kul, så att komma hem är så skönt. Tyvärr fick jag blödning i mitt sår denna gång och det är inte bra, för man har svårt att få stopp på blödningen. Åtta personer var i  nitt rum och styrde för att få stopp på blödningen, men jag var helt lugn. Inte mycket man kan göra. Denna gång  fick jag gå med på att installera larm hemma. Det är bra att vi bor några minuter från lassarettet. Jag fick också klart för mig varför jag har varit så extremt trött. Mina blodvärden var dåliga, så innan jag åkte hem fick jag blodinjektioner, som jag hoppas ska göra susen. Känner mig redan piggare och kan gå och röra mig lättare.

Tumören fortsätter förändras/minska, törs knappt skriva minska ifall den inte gör det. Alla säger att det syns, men jag törs inte riktigt tro det. Jag ska röntgas nästa torsdag och då är det svart på vitt om det har hänt något med tumören.

Idag har Roger och jag börjat göra ordning på uteplatsen och varit och köpt blommor. Eller Roger styr och jag sitter i solen och är sällskapsdam. Om min pigghet fortsätter ska vi till IKEA en dag och köpa det sista till vårt badrum. Jasmine kommer hem i helgen igen, så det blir kul. Så just nu känner jag mig bra och det är så skönt att kunna vara lite aktiv. Det får tankarna också att tänka mer positivt.

Tänk att jag är så sugen på pizza hela tiden, när det finns så mycket annat gott att längta efter. Men man styr inte alltid vad man är sugen på. Det får nog bli pizza imorgon. Eftersom jag inte kan äta så mycket räcker en pizza i flera dagar. Värmas i mickron - kanongott.

Min arm gör så ont att det inte går att beskriva, vilken otrolig smärta som strålar fram. Idag har jag fått prova en ny medicin istället för morfin. Den hjälpte en del. Det är bara att ligga och i korta stunder vara uppe. Det svåra är att acceptera det. Då gråter man och förbannar hela situationen och det hjälper ju inte.

Igår satt jag in porten på bröstet, varifrån man kan ta blod och spruta in cellgifter. Det görs med lokalbedövning, men trots det gjorde der rejält ont. Jag frågade flera gånger om jag verkligen fått bedövning. Efter en timme var det klart. Vi åkte hem ganska direkt. Det känns lite idag, men inte så mycket.

Det som är positivt är att mitt sår rinner hela tiden. På morgonen är kudden helt blöt. Man kan undra vad som händer efter den här behandlingen. I morgon börjar den.

Mellan onda tiden jobbar jag via telefon och mail och det går bra. Ingen märker att jag är sjuk.

Smärtan tar all min energi, så göra något annat är inte att tänka på just nu.

Jasmine åkte hem igår och kommer hem igen om två veckor. Det har varit så mysigt att familjen är samlad. Påsken har varit bra. På påskafton var vi hos mina föräldrar och åt en god påskbuffe.

Nu är det dags att packa väskan för morgondagen.

Tiden mellan behandlingarna har varit upp och ned. Vissa dagar skulle jag kunna sova hela dagen och vissa dagar är jag pigg. Magen är bättre och det är skönt. Äter mer vanlig mat och det är gott. Tumören och metastaserna har gått sönder under tiden och det är ett gott tecken. Varje dag kommer en sköterska och lägger om.

Jag har också blivit av med håret. Roger rakade av det. Tidigare har jag sagt att det är inte hela världen,  men när man ska göra det så känns det lite olustigt. Nu är det två veckor sedan och jag bryr mig inte om det. Min syster åkte iväg och köpte roliga kepsar och små mössor, som jag kan ha. Har också fått remiss för att få peruk, men det tänker jag inte skaffa.

I morgon ska jag sätta in en port på bröstet där man tar prover ifrån och sprutar in cellgifterna i. Det är en liten slang som sätts in i ett kärl mot hjärtat och sedan sätter man in en liten dosa under huden. Det görs med lokalbedövning och jag ska ha en massa lull-lull medel i mig. Tycker inte om sådana ingrepp.

Förra veckan var jag två gånger på jobbet i möten och det gick bra hoppas jag. Det kändes ok. När man sitter där och talar om turism av olika slag, så känns det som vanligt. Jag glömmer bort att jag är sjuk.

En sak som jag har reflekterat över är att jag har blivit mer intresserad av politik och hur vårt samhälle fungerar överhuvudtaget. Läser inte mycket tidningar längre. Det har blivit för ytligt.

Jag har gått ner ännu mer i vikt efter magproblemen. Allt hänger på mig. Idag åkte Jasmine och jag och min syster som jobbar på Lindex till Lindex och shoppade nya byxor och tröjor. Skönt att ha syster med som vet vad som finns och som kan ta fram förslag. Det blev en hel del.

På torsdag läggs jag in igen för min tredje behandling och sedan ska jag ha 15 strålningar. Därefter vet jag inte.
Det känns bra att ta en sak i taget.

Tack igen för era kommentarer.