susanneplus

det känns som om jag inte tänker så mycket på cancern, men det gör jag. Kommer på mig själv när jag tittar på TV att jag har missat vad som hänt i rutan. Då far tankarna iväg. Försöker att inte tala så mycket om cancern. Det kan bli lite för mycket och jag är hela tiden rädd att familjen och vänner ska tycka att det blir jobbigt. Samtidigt som det är bra att jag försöker styra bort cancern från mitt huvud. Man måste försöka leva varje dag och vara en del av vardagen.

Några vänner var här i går och Roger gjorde en jättegod fisksoppa, som även jag kunde äta. När vi satt och talade sa min väninna att vi skulle resa någonstans nästa år. Då kom tårarna och min väninna undrade om hon sagt något fel. Men det var för att hon sa nästa år, som jag blev så rörd. Själv törs jag inte planera så långt fram. Just nu planerar vi inte något inte ens en månad framåt. Det är dumt, men allt handlar om hur cellgiftsbehandlingen går. Jag vet att läkaren har sagt att han räknar med att ta död på alla jävlarna, men det är så mycket som gått fel hittills att jag kan inte tro fullt ut. Om allt går som han säger,  blir jag jätteglad och om det inte gör det, är jag lite beredd.

Nästa vecka blir lugn med cellgifterna på tisdag vet jag att jag är trött några dagar efter. Men jobba ska jag göra och har tänkt åka till jobbet någon dag.