susanneplus

Jag har tidigare konstaterat att jag är lite onkoncentrerad, vilket jag fick erfara idag. Efter möte i Linköping med Utvecklingsrådet gick jag till parkeringshuset för att hämta bilen. Jag brukar alltid lägga på minnet vilken våning jag ställer bilen på. Men inte idag. Det var totalt tomt i huvudet och jag hade inte aning om vart bilen stod. Till råga på allt visste jag att parkeringen gick ut kl 14.05 och klockan var nästan 14.10. Jag for mellan våningarna och tänkte på hur Roger blir tokarg när jag får parkeringbsöter. - Det är det mest onödiga sättet att göra av med pengar på. Jag är jättedålig på bilmärken, så när jag letar så letar jag bland alla silverfärgade kombibilar och det finns ju några stycken. Bilen stod snällt och väntade precis där jag parkerade.

Det är mycket jobb nu, dagarna innan måndag. Ändå är jag bara oanträffbar ca 2 veckor. Men jag vill ha kontroll, så jag lugnt och sansat kan ta mig an det stora uppdraget. Det är som när man ska resa bort, då måste jag städa innan jag åker. Det är skönare att komma hem när det är städat. Under den här tiden har jag fått ganska mycket mer självkännedom. Bl a upptäckt att mitt kontrollbehov är stort. Jag har alltid haft svårt för karuseller och det tror jag handlar om att man släpper kontrollen. Det var samma sak med masken under strålningen. När man spänner fast huvudet tappar man kontrollen. Tyvärr är jag nog lite så i jobbet också. Jag är den där som går runt och påminner mina medarbetar om saker och ting, vilket oftast är totalt onödigt. Men då har jag kontroll. Vi är nog många kvinnor som är på samma sätt. Om vi  kunde släppa på detta kontrollbehov skulle vi nog få ett roligare liv och kunna njuta mer av varje dag.  

Talade med Jasmine idag och hon är på Bornholm och tittar på bergarter och annat i jorden. Hon har det bra och kommer hem fredag natt. Hon kommer hem nästa helg. Nu är det inte någon idè för henne att komma. Jag vill ändå inte ha några besök de första dagarna. Jag måste få lite tid och vänja mig vid att jag inte kan tala. Roger får naturligtvis komma och titta till mig.

De dagar som är kvar nu fram till måndag handlar det mycket om mat. Att äta det jag är sugen på, så att jag är nöjd och kan vara utan vanlig mat under den tid som jag inte kan äta. Och också att träffa mina vänner och bara ha trevligt. Men det ju sådant man borde göra varje dag.

Jag ringde sjukhuset idag och fick tiden för operation. Det blir tisdagen den 6 oktober och jag läggs in dagen innan. När hon sa tiden kände jag att - oj, det var snart. Å ena sidan vill jag ha det gjort och å andra sidan vill jag skjuta fram det, för att kunna fortsätta tänka ut en annan lösning. Men så blir det inte. Min mellansyster opererar sig den 1 oktober och till dig Majsan vill jag säga: Jag förstår hur du kände när du fick din tid, men du  kommer väl ihåg vad vi sa - Vi sitter på det där tåget som inte stannar längs vägen, utan fortsätter till slutstationen. Vi har varsin lyxkupè och service dygnet runt. När vi är framme vid slutmålet, kliver vi av, som två friska och snygga tjejer, som är redo att forsätta leva livet, som aldrig förr.

Jag har varit i Köping där jag hade ett möte med VisitSWeden och de andra regionala turistorganisationerna i Sverige. Roger var snäll och tog ledigt från jobber för att kunna köra mig. Han är en man som har förstått vad äktenskapslöftena innebär, i nöd och lust. Nu hade jag inte alls bett honom att köra mig, utan han erbjöd sig. Det fanns några MC-butiker i området, så det gick nog inte någon nöd på honom. Det var ett bra möte och handlade om den tyska resemarknaden. Det är intressant att höra hur olika vi är som länder, Tyskland och Sverige. Vi har kommit så långt i vår IT utveckling och tror att alla andra kommit lika långt. Mer än hälften av alla tyskar går fortfarande till sin resebyrå och beställer sin resa. I en stad som Heidelberg, med ca 150 000 invånare finns det 62 resebyråer. Då är Heidelberg något större än Norrköping och även Linköping,men vi har kanske max 10 resebyråer i varje stad. De som har en god ekonomi går in och talar om att de vill ha en resa och den får kosta så mycket. Boka in oss på något spännande resmål. De har en personlig relation till sin resesäljare och har gått till samma i flera år. Tänk om man kunde göra så, vad spännande. Vi var på Karmansbo Herrgård, som ligger utanför Köping. Just i Sörmland, Västmanland och i de trakter finns det så många mysiga herrgårdar som numera är hotell. Bra för weekendresor.

Jag kommer nog att vara ganska okoncentrerad fram till på måndag. Jag märkte det på mötet, att jag glömde bort vad som hade sagts för en stund sedan. Utan att jag tänker på det, så är mina undermedvetna tankar på annat håll och jag har svårt att ta in så mycket annan information. Men så får det vara....

Nu är klockan snart 20.00 och det är dags för en kopp te och TV. Som alla andra så måste jag se Hollywoodfruar kl 21.00. Jag läste att några kvinnor har startat ett nätverk på Internet som kallar sig anhängare till Anna Anka. De tycker att det hon säger om manligt och kvinnligt stämmer och att det borde vara så att vi kvinnor ska ta bättre hand om våra män. Jag gör så gott jag kan, men förväntar mig att får detsamma tillbaka.

ur det svarta hålet. När jag har skrivit så negativt som igår, måste jag alltid gå in och skriva nytt. Då tänker jag att ingen får tro att jag är så ledsen och deppig jämt. Min vännina Marie sa tidgare idag när hon var här att jag tar mig fort upp ur det svarta hålet. Ja, det har jag nog gjort. Jag har alltid tjatat på Jakob att det man inte rår på är det ingen idè att ödsla energi på. Om man inte har något val, så är det bara att gilla läget och gör det bästa av situationen. Det är inte lätt, men man får försöka tänka så. Ska jag gå och vara ledsen och deppig de kommande veckorna innan operationen eller ska jag försöka njuta av att jag är piggare, har börjat äta och vara ute mer. Att jag kommer vara ett vrak dagen innan operationen är säkert, men innan dess väljer jag att göra det bästa av tiden dit.

Var idag i Linköping på öronkliniken och träffade den läkare som kommer att utföra operationen. En mycket trevlig och sympatisk kvinna, som forskar om den här typen av cancer. Innan besöket sa jag till Roger att det kan inte finnas så mycket mer att berätta om operationen än det som vi fick veta igår. Men lite mer fick jag vet som att jag kommer att ligga på brännskadeintensiven de tre första dygnen, då det är som mest kritiskt gällande det som transplanteras från armen till munnnen. Det händer att den nya skinnbiten inte passar in och då måste man snabbt göra om det. Får hoppas att det inte händer. Jag har hela tiden trott att den första tumören sitter i spottkörtlen och det har den första läkaren sagt. Spottkörtlen tas bort, vilket innebär väldigt lite saliv i munnen.
Men det är inte alls så. Tumörerna är lymfkörtelmetaster och det är dem de tar bort, inte spottkörteln. Spottkörtlarna påverkas bara av strålningen och den saliv jag har idag är den kommer jag även att ha efteråt. Det var mycket positivt för då vet jag att jag kommer att kunna äta nästan allt, kanske inte hårda köttbitar. Å andra sidan är det inte fel att låta bli kött.

Jag frågade också något som jag har tänkt mycket på och det är varför har jag fått det här. - Det är genetiskt vad man vet idag. Även vår livstil påverkar, såsom det stressade samhälle vi lever i idag. Det är inte längre bara äldre män som röker eller snusar som drabbas. Även yngre personer drabbas. Det är dock inte ärftligt, vilket var skönt att höra.

Jag trodde jag skulle få operationstid idag, men den som gör schemat för det var ledig. På måndag får jag tiden och det blir inom de närmaste veckorna. En tisdag blir det, inte nästa vecka, men förhoppningsvis veckan därpå.

Min lillasyster och jag var på Ingelsta och shoppade. Det är kul att köpa kläder när man har gått ned i vikt. Jag får verkligen anstränga mig sedan, så att jag inte går upp igen. Jag tror att det blir lättare denna gång. Så fort jag ser en tidning med rubriken, -hur du håller dig friskt eller liknande köper jag den. Slukar allt om konstiga frukter och grönsaker som förhindrar cancer och andra sjukdomar.

Roger är ledig i helgen. Om det blir fint väder vill jag att vi åker en tur med motorcykeln. Det var länge sedan och numera är jag inte rädd. Tänker att jag kan ju inte råka ut för en olycka också, sådan otur kan man inte ha. Så nu kan jag njuta av att åka med och släppa kontroll av jag inte kör själv.

Idag har Roger och jag varit hos plastikkirurgen och tandläkaren. Inga tårar i bilen dit, men desto mer när vi åkte därifrån. Även om jag vet att det är en stor operation, så får jag alltid ny information när jag besöker någon av läkarna. Det blir så verkligt när de berättar om hur det kommer att gå till och det som händer efter operationen. Man faller handlöst ner i det svarta hålet, all energi bara försvinner ur kropper och det känns som om jag går in en djup depression. Jag har inte tänkt göra det, men obehagskänslan är så intensiv och det går inte att värja sig. Om det fanns någon styrka innan, så är den borta nu och det är bara rädsla. Tankar dyker upp, att jag inte opererar mig utan lever så här, så länge som jag kan leva med det. Naturligtvis kommer jag att operera mig, men när man blir förtvivlad kommer de fula tankarna fram. Så vad sa läkarna...

I min värld ser manliga plastikkirurger ut på ett speciellt sätt, enligt TVs framställning. De är i 50-års åldern, har grå tinningarnas charm och kostym. Nu hade inte den här läkaren varken grå tinningarnas charm eller kostym, men han var mycket snygg och charmig. Han berättade att de kommer att göra snittet från, mitt på munnen rakt ned några centimeter, sedan runt hakan och ned på halsen, rundar av mot örat och sedan i en kurva längre ned på halsen. Man delar på käken för att komma åt tumören under tungan. Tumörerna på halsen är ganska lätta att ta bort. När man tagit bort tumören under tungan blir det ett hål och då transplanterar man hud och blodkärl från underarmen. För att sätta igen hålet på armen tar man hud från låret. Om man är högerhänt tar man hud från vänsterarmen, så han undersökte mina armar och konstaterad att jag är en av få som bara har ett blodkärl som fungerar ut i vänster hand. Därför måste de ta från höger arm istället. De gispar armen för att det ska kunna läka. Men det första man gör är att sätta in ett rör från halsen till luftstrupen, som jag kan andas igenom. Jag kommer inte att kunna andas genom näsa och mun. Allt kommer att vara så svullet under 1-2 veckor och jag kommer då inte heller att kunna tala. Därför hade det varit bra om jag hade kunnat använda höger arm, för att kunna skriva och förmedla vad jag vill. Men jag får öva upp vänster handen eller som Roger föreslog, vi köper en sådan där minidator. Då är det lättare att kommunicera.

Jag var alldeles tom när vi gick därifrån och vidare till tandläkaren. Han skulle naturligtvis skrämma upp mig ytterligare. Om mina tänder i underkäken sitter för tätt kommer de att dra ut en tand för att kunna dela käken. Min tandhygien är mycket viktigt, då läkförmågan i munnen förstörs av strålningen. Om jag i framtiden måste dra ut en tand är det inte säkert att det läker. Så socker är förbjudet i min kost. Kanske en gång i månaden, i annat fall blir det tråkigt att aldrig äta några godsaker.

Nu kommer det ta mig några dagar att smälta det här och försöka komma upp ur hålet. Tyvärr faller jag nog ännu djupare då det är dags att träffa läkaren på öron-näsa-hals-kliniken imorgon. Kanske jag skulle behöva gå och tala med terapeuten som jag besökte två gånger innan strålningen började.

Just nu vet jag inte hur jag ska tänka och känna för att gå vidare och kunna glädjas åt att jag mår ok nu. Att försöka praktisera mindfulness kommer inte att fungera. Det viktigaste är att bli frisk, men jag kan inte låta bli att undra hur jag kommer att se ut med dessa ärr. Hur drabbar det mitt självförtroende. Jag som är ute och träffar så många olika människor i mitt jobb. Det är världsligt och det finns andra saker som är viktigare, men ansiktet är viktigt. Inte att man är supersnygg, men att ha ett stort ärr i ansiktet och halsen, kan jag inte riktigt släppa.

Kom på en sak som hände i bilen när vi åkte till Linköping, som var lite märklig. Helt plötsligt tänkte jag på min svärmor Sonja, som är död sedan ett antal år. Vi stod varandra nära under hennes sjukdomstid. Hennes namn dök bara upp i huvudet och jag tror att hon var med mig under resan, som en skyddsängel. Tack Sonja!

Klockan är bara 14.50 och Roger har åkt till jobbet. Jag var tvungen att skriva av mig det här, eftesom jag inte kan tänka på något annat just nu. Fan, helvete, djävlar, vad menar Gud med det här?

Idag har jag varit på jobbet. Det är härligt att komma in på rummet, sätta på datorn och slå sig ned i stolen, luta sig bakåt och titta ut genom fönstret. Träffa arbetskamraterna, prata om vad som är pågång och allt är som vanligt. Följde med ut på lunch idag, Vi var några som gick till Fiskmagasinet och jag tog deras fisksoppa. Åt ganska mycket av den och det känns bra att få tugga. Första gången som jag inte sondmatade. Även middagen åt jag riktig mat, wokade grönsaker och ris. Tänk att man kan bli så lyrisk över det. Att få tugga mat är en reflex, som man saknar när man inte kan.

Så nu vill jag stoppa tiden, för nu mår jag ganska bra och det blir bättre för varje dag. Men tåget stannar inte än och jag kan inte kliva av. Imorgon är det läkarbesök hos plastikkirurgen. Då får jag veta mer om operationen. Jag har hört tidigare att en risk är att man av misstag eller att man måste klippa av nerver eller muskler i halsen för att komma åt tumörerna. Det beror på hur de sitter. Men plastikkirurgen kan säkert göra ett litet lyft då och man ser istället 10 år yngre ut. Det vore inte så dumt. Operationen är jag så nervös och orolig för som jag aldrig har varit för något annat. Man sövs ned när man mår bra och vaknar i nästa sekund upp och situationen är en annan. Men som sagt jag sitter kvar på tåget och tar mig igenom det på något sätt. Roger följer med imorgon och det är skönt, för känner jag mig rätt blir det många nervösa tårar när vi åker dit.

Tittade på Anna Anka igår och det var samma dumma uttalanden som förra programmet. Men det ger en bild av hur det i många fall fortfarande är. Jämställt - vad är det!! Läste idag i Norrköpings tidningar om politikern som ska avgå från "sossarna" för att man använder sig av härskarteknik och har undanhållit henne handlingar och kallelser till möten. Man skriver om det som om det vore överraskande och det är det inte alls. Blir kvinnor för starka och säger vad de tycker, så blir man ett hot i vissa kretsar. Man ska väl inte dra alla över en kam, men det finns nog många som kan intyga att det är så. Men det finns en rädsla för att berätta och att bli obekväm.

Det hände mig en sak för kanske fem år sedan. Jag satt i ett möte och en av politikerna var tvungen att gå tidigare. Han kom fram till mig och böjde sig ned och viskade i mitt öra - Tycker du om Tom Jones? De andra fortsatte att tala och hörde inte det här. Jag svarade att det gjorde jag och då replikade han - Du har väl hört sex bomb, sex bomb? De kommer verkligen till sin rätt idag. Samtidigt som han tittade ned på mina bröst. Innan jag hann reagera var han på väg ut ur rummet. Jag vände mig till min kollega och frågade om hon hade hört, men det hade hon inte. Observera att jag hade kavaj och top på mig, som inte var direkt urringad. Men vad spelar det för roll egentligen. Jag får väl klä mig som jag vill. Lång tid efter det tänkte jag mycket på vad jag tog på mig för tröjor och frågade Roger ofta om det var för urringat. Han var en person som jag hade haft ett nära samrbete med i flera år och det blev inte detsamma efter det. Några månader efter var jag på en konferens och han och några andra från Östergötland deltog. När vi i en fika paus stod och diskuterade, så blev det tillfälle för mig att ta upp vad som hade hänt. Jag sa att jag blev jättearg när han sagt så där till mig och förklarade för den andra personen vad han hade gjort. Jag trodde att han skulle tycka det var pinsamt när det kom fram, men han bara skrattade och sa - Det är ju precis sådant som ni kvinnor vill höra. Då kände jag att det var ingen idè att diskutera det för han förstod inte alls.

Nu är klockan snart 8 och det är dags för en dusch.

Skönt att ha haft Jasmine hemma i helgen. Jag har blivit väldigt familjär och har ett behov av att kramas. Detta uppskattas inte alltid, speciellt inte av Jakob, som nog tycker det är lite fånigt. Men han står ut, nästan jämt. Jasmine och jag var på stan i lördags för att shoppa lite. Försöker alltid få henne att säga vad hon behöver, så att jag kan betala det åt henne när hon är hemma. Det uppskattas inte alltid, utan hon vill klara sig själv. Och det är ju bra att hon vill det, det visar att man har lyckats med något i sin uppforstan.

Träffade familjen även i lördags då min lillasysters barn fyllde år. Talade med min svågers mamma, som är pensionerad psykolog, om det är här med tankens kraft. Berättade för henne om boken Hemligheten som min lillasyster fick mig att läsa. Inom psykologin har man länge studerat detta med hur vissa människor kan bli friska när de medverkat i studier av medicin, men har tillhört gruppen som fått sockerpiller. De har trott så starkt att de fått medicin som gör dem friska och sänt ut de signalerna genom sina positiva tankar. Det har jag arbetat hårt med den här tiden och inte planerat min begravning en endaste gång. Hemligheten handlar också om, att om man vill ha mer pengar, så ska man tänka sig rik och då sänder man ut även dessa signaler i universum och drar då till sig pengar. Så det är bara att tänka på.....

Margret och jag var i Vadstena idag på ett seminarium om Vadstenas turismutveckling. Det var första gången på länge som jag var ute bland så mycket folk. Jag skulle också informera om vår verksamhet. Jag var rejält nervös, då det var länge sedan jag gjorde något liknande. Även sådant är färskvara och behöver underhållas. Men det är kul och man känner sig frisk.  

Ikväll blir det Hollywoodfruar på TV3. Måste reta mig lite till på Anna Anka och hennes väninnor som lever i sin egna lilla värld. Blir inte alls avundsjuk på deras rika loch ytliga iv.

Ja, idag är det ytterligare lite bättre. Mindre spottande och det är skönt. Det känns lite orevligt när jag har min burk och spottar i hela tiden.

Roger och jag var på stan på förmiddagen för att köpa till kläder till mig. Hittade en kjol och tröja. Får hoppas att jag inte går upp i vikt sedan, för då kommer jag inte i kjolen. Bäst att använda den flitigt nu. När Roger är med blir det så stressigt, när jag vet att han inte tycker att det är speciellt kul att gå på stan. Man hinner inte titta ordentligt. Får ta med mig min syster istället.

På jobbet var det en tjejkväll med de som arbetar i huset. De hade fixat mat och sallad. Det var trevligt att komma ut lite. Det gick bra att sitta med trots att jag inte åt någon mat. Provade lite rotsaksgratäng, men den var lite för torr för att passa min hals. Bl a började man diskutera Internet och alla olika sätt som man kan umgås med folk via nätet. Facebook, stay friends, blogga m m. Flera tyckte att det här med att skriva dagbok på nätet var fånigt. -Det är väl inte någon annan som vill läsa vad man gör. Gav mig inte in i den diskussionen, utan konstaterade att medelåldern runt bord var en anledning till att man tyckte så. Genom bloggandet har det öppnats en ny värld för mig. Skriver gör jag för min skull. Eftersom Roger arbetar mycket kvällar och jag är ensam, så har det varit ett kul avbrott i TV-tittandet. Jag vill inte heller tynga ned mina vänner med allt för mycket "ältande" om cancer och hur jag mår. Då kan jag göra det här istället.

I morgon kommer Jasmine hem - Jippi! Min lilla goa tjej.

Eftersom förra inlägget var så negativ är det bäst att jag skriver igen. Idag är det bättre. Nu har det nog vänt.
Inga kräkningar och inte så mycket slem i halsen.  Till och med provade jag lite youghurt idag och det gick bra.
Inte så gott, men man får väl vänja sig vid en annorlunda smak eller jag har ju inte så mycket smak kvar. Jag har också slutat med morfinet och känner verkligen att det har gått ur kroppen. Jag känner mer nu. Morfinet tog bort känseln på något konstigt sätt. Tidigare kände jag inte sonden, men det gör jag nu, även om den inte gör ont. Den bara känns och jag kan rysa när jag känner den. Jag förstår att morfin är mycket vanebildande, speciellt för människor som har använt det under en längre tid. Men det är skönt att jag inte har några värkmedel i mig. Så nu kan jag köra bil.

Jag är så glad för det nätverk av familj och vänner som finns runt omkring mig. Alltid är det någon som ringer eller kommer på besök. Idag kom det blommor från föreningen FörTur som jag sitter i styrelsen för - det värmde.
Igår var min mellansyster här och det var kul att bara hon och jag kunde sitta och prata. Hon ska också genomgå en stor operation snart. Hon hade med sig en mysdress, precis en sådan som jag själv har tänkte köpa.
Roger han slår knut på sig själv för att passa upp och höra hur jag mår . Idag bad jag honom köpa hem lite youghurt med några av de där nyttiga bakterierna i. Då åkte han ut till Hageby Centrum för de har ett stort sortiment av olika sorter av livsmedel. Han ringde därifrån och gick igenom sorterna och för att jag skulle välja. Säkert av rädsla för att jag skulle "flippa ur" för att det blev fel. Nu har jag inte blivit sur utan har nog skött mig ganska bra hittills. Förutom när Jakob och Roger lagar mat och det luktar i hela lägenheten. Då skulle jag bara vilja skrika, men det har jag inte gjort än.

Nu ska jag titta på the Mentalist på TV3. Under tiden jag har skrivit det här har Jakob tittat på Idol och retat sig på alla, som han säger, fjortistjejer som gråter i TV. Har försökt tala om för honom att man inte kan dra alla tjejer "över en kam", men säkert för att reta mig, så drar han upp allt negativt han kan komma på. På kvällarna när Jakob och jag är ensamma hemma har vi en hel del mer eller mindre intressanta diskussioner om allt mellan himmel och jord. Även om jag inte tror det nu komme jag nog att sakna det när han flyttar hemifrån.

Ja, idag är det skit. Det är väl inte fel att önska att man kan få ha lite tur. Det är tillräckligt jobbigt iallafall. 2-3 veckor efter avslutad strålbehandling når biverkningarna toppen och sedan vänder det. Men jag har intalat mig att efter två veckor är det bra och allt har lagt sig. På onsdag har det gått två veckor och då är det bara tre dagar kvar, trodde jag. Ett tag var jag övertygad om att det blir bättre snabbare, men så är inte fallet. Det blir värre med slem och kräkningar. Spottandet hela dagarna gör mig tokig. Det räcker nu. Har svårt att se någon ljusning nu. Hade hoppats att det skulle hinna bli bättre innan operationen och att jag skulle hinna börja äta. Men nu ser det inte så ut.

Så mycket mer finns inte att säga om denna söndag. Roger och jag ska titta på Män som hatar kvinnor.

Ibland undrar jag hur jag får dagarna att gå. I och för sig tar ett par timmar på  morgonen innan allt är avklarat, som ska göras med kräkningar, mediciner och sondmat. Men sedan är resten av dagen kvar. Börjar känna mig piggare och vill då göra mer. Har nu fått kallelse även till plastikkirurgin för att förbereda operationen. Det är dagen innan det andra besöket på öron-näsa-hals är. Den veckan kommer jag att vara ett nervöst vrak. Hoppas att jag kan hålla känslorna iordning till den veckan, så jag inte börjar oroa mig innan. Tankar om hur jag kommer att se ut efter operationen är svåra hålla undan. Kommer det att krävas mängder med smink för att se någorlunda ok ut. Jag vet att de är skickliga, men det finns många nerver och muskler i halsen, som är känsliga.

Jakob satte på bra musik idag, gamla 50- och 60-tals låtar. The Supremes, Tom Jones m fl. Sådana där låtar som man blir glad av och vill dansa. Vi spelade nog för hela huset. Tänk så mycket positiva känslor som musik framkallar. Det var första gången på länge som jag dansade loss i vardagsrummet. Dansa måste jag göra oftare när jag blir frisk. Jakob lagade kotlett och klyftpotatis och jag kunde inte låta bli att lukta och det luktade sååååå gott.

Min lillasyster tog med mig ut en stund till deras sommarstuga. Jag måste komma ut mer. Det är så skönt att få "frisk" luft istället för att vara inne hela tiden. Det får bli målet nästa vecka.

Det är så många roliga jobbmöten och konferenser under hösten som jag tyvärr inte kan delta i. Bl a Stora Turism-priset i Stockholm, som brukar vara mycket givande med många bra föreläsare. Vårt bokningsprojekt börjar ta form och avtalet ska bara skrivas på, så kan vi dra igång. Skrev på vår marknadsplan för nästa år och budgeten. Turismsommaren har gått mycket bra, så jag hoppas att våra politiker inte drar ned vårt bidrag till nästa år. Det är ju dumt att dra ned i den branschen som ser ut att klara lågkonjunkturen bra och där fler arbetstillfällen kan skapas om man fortsätter satsa.

Roger arbetar fredag och lördag kväll, men det är jag ju van vid. Men just nu är det lite tråkigt när han gör det.
Tittade på det nya Kändisdjungeln på TV4. Det där med att utsätta folk för allehanda äventyr är nog mest spännande för dem själva. Det var ett ganska fånigt program.

 Här sitter jag på vår uteplats och läser en bok för första gången på säkert 10 år.
Tack, Ewa C för böckerna som du har skickat. Har börjat läsa Blonde av Joyce Carol Oates. Det är en roman som bygger på Marilyn Monroes liv, men är inte en biografi. Läsandet tappade jag när jag började mitt nuvarande jobb, som slukade mig, att tid och ork inte fanns för bokläsning. Nu kanske jag kan komma in i bokäsandet igen, då det är väldigt avkopplande. Man får verkligen tid att tänka en del när man går hemma. Fundera på vad man tycker är kul i livet och vad som är mindre kul. Inte helt lätt. De flesta måste arbeta heltid och då finns inte så mycket tid över för annat. En del livsstilscoacher menar att tid finns, det handlar bara om vad vi prioriterar att gör med den. Det stämmer till viss del. Eftersom jag inte har småbarn längre så har jag tid från det att jag slutar kl 17 till att jag går och lägger mig ca 22.00. Så visst finns det tid.

Var och hämtade sondmat igår och har börjat med den. Svårt att få i sig allt. Det tar minst en timme att få i sig en hel måltid. Jag har blivit piggare sedan jag började med det och det är skönt att man orkar göra lite mer än att sitta i soffan hela tiden. Roger skjutsade mig till jobbet idag och det var kul att träffa mina kollegor. De är så omtänksamma och ställer upp när det behövs. Skönt när jag kan åka dit och arbeta där istället för hemma. Ibland är det bra att man kan arbeta hemifrån, men jag förstår inte de som gör det jämt. Jag blir uttråkad när jag inte har folk runt mig. Det ska vara liv runt omkring med männskor som talar och telefoner som ringer.Då trivs jag som bäst.

Det är fortfarande slemmigt och ont i halsen. Jag bara väntar på att det ska läka och jag kan börja äta. Gud, vad jag längtar till dess. Så gott... Jag har slutat med en del av värktabletterna och nu är det bara morfinplåstret kvar och det tar jag nog bort nästa vecka, då det har läkt ännu mer.

-Det ser bra ut, sa tandläkaren idag när jag var på besök. Inga tecken på inflammationer eller svampangrepp. Tänk att sådant kan göra en så glad. Nu räcker det att jag kommer dit om två veckor, ¨då det förhoppningsvis ser ännu bättre ut.

Har också fått tid för lärkarbesök och planering för operationen. Det ska jag försöka att inte tänka på nu, inte förrän samma vecka. Det är det här med mindfulness, som är så trendigt. Att vara här och nu, inte tänka bakåt eller framåt, utan bara just nu. Faktiskt klarar jag det riktigt bra. Sedan kan man ju fråga sig om det är mindfulness eller handlar om att jag förtränger saker. Spelar väl inte någon roll, huvudsaken att det fungerar. Det är något som vi alla skulle behöva leva efter mer, att vara närvarande i nuet och inte oroa oss för allt och inget.
Det är inte lätt, idag när många är arbetslösa och har svårt med ekonomin, då är det mycket som oroar.

Min syster och en väninna kom på besök idag. Kul med lite sällskap. Vi diskuterade det här med svininfluensan och vad stort det har blivit. Själv hoppas jag slipper det. Så just nu håller jag mig lundan större folksamlingar, tills jag blir lite starkare. Naturligtvis rörde sig vårt samtal inte bara om svininfluensan...........

Har idag försökt lägga ut bilder på bloggen, men det var inte så lätt. Jasmine har hjälpt mig. En bild kom ut, men jag har en poträttbild som ska ligga på sidan högst upp, men lden yckades vi inte få ut. Så om någon vet hur man gör, vill jag gärna ha hjälp.

Har inte skrivit på några dagar, har inte känt för det. Trodde att jag skulle vara den där som hade tur och inte blev sämre efter strålningen. Men så är inte fallet. Jag är som de flesta andra. Det är hur mycket slem som helst i halsen och det är kräkningar flera gånger om dagen. Fy fan. Så maten blir det inte så mycket med. Var på sjukhuset i Linköping igår. Ringde då jag kände att jag bara blev svagare och svagare, p g a att jag inte får i mig så mycket mat längre. Så nu ska jag bara sondmata mig, inte äta något genom munnen. Så målet att slippa det höll inte så länge. Som sagt, det är lite deppigt nu. Jag har hållt mig på någorlunda bra humör hittills, men nu vill jag inte vara med längre. Bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och vakna om en månad och allt är bra igen. Men så fungerar det inte, så det är bara att rycka upp sig och kämpa på. 

Det är tur att man har goda vänner som ringer och besöker en, så att det händer något. Om jag bara blir lite piggare kan jag komma ut och promenera.

En fördel är att vi sparar pengar. I och med att jag inte kan gå på stan och shoppa, så gör jag inte av med några pengar. Och nu är det bara två personer som äter mat hos oss, så även där sparar vi in.

Jakob hjälper till och är en hejare på att laga mat. Han kanske skulle bli kock istället, som sin pappa. Nu är  det körkort som gäller och en period med teoriläsning, som inte är det roligaste och lättaste. Men det ska nog gå bra. Roger och han har ju övningskört ganska mycket. Men teorin är tuff idag och många får skriva om flera gånger innan de klara det. Jasmine har det bra i Uppsala och har kommit igång med nya kurser. Saknar henne, men vi talar med varandra i telefon nästan varje dag och det står hon ut med. Att hennes mamma ringer ofta. Skönt att talas vid en liten stund. Hon kommer hem om två veckor.

I morgon är en ny vecka och då är det lite arbete som gäller och det är bra att engagera sig i det. Saknar verkligen jobbet och allt som har med det att göra.  Det har varit Östgötadagarna i helgen och jag hoppas att vädret var med oss, så att det inte regnade lika mycket som förra året. Ett sådant evenemang är så väderberoende och det är så synd om alla föreningar och företag som lagt tid på att förbereda olika aktiviteter.
Blir spännande att höra från Ewa imorgon hur det har gått.

Strålning för sista gången. Sista gången att lägga sig på bristen med masken på. Men jag fick faktiskt MVG+ i kursen "fastspänd med mask". Jag är stolt över att jag har klarat det. Roger tog några foton, som jag ska lägga ut när jag har klurat ut hur man gör. Får ta Jasmine till hjälp. Det var också läkarbesök för att gå igenom hur det har gått och vad som händer härnäst. Jag upplever själv att tumörerna på halsen har minskat en hel del. Jag kan vrida på huvudet bättre, då det inte ta emot. Har gått ned lite för mycket, 4 kg, vilket jag inte tycker är mycket. Har ju lite att ta av, men jag förstår att det är för att jag ska klara av resten av behandling bra. För efter operationen kan jag säkert inte äta något genom munnen under en tid.

Vad ska jag göra med tiden som blir när vi inte behöver åka till Linköping varje dag. en hel förmiddag har gått åt varje gång. Nu får jag mycket tid. Vad gör jag då? Orkar inte hur mycket som helst, men jag kan ju inte tillbringa all tid framför TV. Det blir allför långtråkigt. Städa kanske, nej det är väl inte direkt inspirerande.

Arbetade på eftermiddagen. En kollega var här och vi gick igenom en del projekt som vi har på gång. Flera långa telefonsamtal, bl a en kollega i en annan region, som ville höra hur det var. Sånt värmer.

Roger kom hem med maginfluensa tidigare idag. Han håller sig långt ifrån mig. Maginfluensa är inte så bra att jag får.

Då var det dags för lite kvällsmat i form av en ljuvlig grönsakssoppa, som heter Findus och går väldigt snabbt att göra. Jag får koncentrera mig på att tänka att det är jättegott för att det ska gå att äta. Gud vad sugen jag är på korvstroganoff med ris. Men man kan inte alltid få som man vill. Det är positivt tänkande. Just nu kan jag skriva det, men i praktiken fungerar det inte lika bra.