torsdagen den 21 januari - att det är så kul att jobba
Inte förrän man måste avstå från saker som man är van att göra, förstår man hur viktiga de är för ens vardag. Nu har jag varit två gånger denna vecka på kontoret och jag njuter när jag är där. Få diskutera med kollegorna, sitta vid sitt skrivbord och läsa posten. Jag är en jobbperson, då trivs jag och känner mig nyttig. Jag kommer ihåg när Jasmine föddes och vissa personer tyckte att jag skulle vara hemma längre tid med henne. Då fick jag dålilgt samvete och beklaga mig hos mamma. Jag minns vad hon sa till mig - Du passar inte att vara hemma och du är en bättre mamma om du arbetar. Det tyckte jag lät bra och så är det. Nu är de vuxna båda två och ibland får man höra saker som de kommer ihåg från sin barndom, som man själv har glömt bort. Saker man sagt eller gjort. Man har säkert gjort saker som man kan ångra, men det viktigaste är att man älskar sina barn och att ded känner trygghet. Idag är jag så stolt över Jasmine och Jakob. Under min sjuktid har de varit fantastiska och vi som familj har verkligen kommit varandra nära.
Igår var min syster och jag på Villa Fridhem och gjorde fot-och handvård. Det är en härlig miljö där och spa-delen var jättefin, så det kan jag rekommendera. Så skönt att bara ligga på en brist och någon masserar och smörjer in. Det måste jag göra flera gånger.
För övrigt mår jag som bäst de här dagarna in nästa cellgiftbehandling. Det känns som om kroppen har ställt om sig eller gjort sig av med cellgifterna och kroppen känns lite mer som vanligt. Mitt sår på halsen fortsätter sjunka och har börjat dra ihop sig. Konstigt att det har varit en tumör som har legat utanför såret. Då borde man bara kunna skära bort den, men så enkelt är det ju inte. Tyvärr minskar inte den svullnad som sitter vid aexeln och upp bakom örat. Örat är fortfarande bortdomnat, men som sagt lite får man stå ut med.
Nu när jag ska börja jobba mer måste jag in till stan och handla lite kläder. I stort sett allt i garderoben är för stort. Det är nästan 20 kg som jag gått ned. Bäst att ta med stora plånboken.
tisdagen den 19 januari - en jobbdag
Idag har jag varit på jobbet nästan hela dagen och det var så kul. Vi hade personalmöte och det var trevligt att sitta ned med alla mina fantastiska kollegor och gå igenom verksamheten. Känna att man är på banan. Jag trodde att jag skulle vara helt slut när jag kom hem, men det känns faktiskt inte så. På torsdag ska jag vara på kontoret också.
Jag har tänkt en del på det här med min canceridentitet och att jag läser en massa cancerbloggar. Enligt Hemligheten ska man leva såsom man är frisk och utifrån det borde jag inte läsa något om cancer, men det är inte så lätt. Jag dras till de där bloggarna. Det är ju inte jättemånga, men några stycken som jag följer. Man blir så berörd av dem att det är så svårt att låta bli. Att börja jobba 50% är nog ett sätt att komma ifrån det för då blir vardagen mer som den var innan och behovet kanske avtar.
Mina systrar är nu båda två på Facebook och jag känner pressen att lära mig det. Jakob får ha en lektion med sin mamma, så att jag blir lite mer "inne".
Magen har lugnat sig och det är bra. Det räcker med ett par dagar att jag inte får i mig tillräckligt med mat för att jag ska rasa i vikt. Tänk om det kunde har varit så innan. Man har ju bantat ett antal gånger genom åren och lika många gånger gått upp i vikt igen.
söndagen den 17 januari - kramper igen
Dagen blev lugn med tvättstugan istället. Dit kan jag följa med, så får jag en liten promenad. I morgon är en ny dag.
fredagen den 15 januari - som vanligt...
När vi kom hem lite jobb och sedan lockade jag med Roger att köpa en matta som jag hade sett på EM möbler. En mörk turkos matta att ha unde rmatsalsbordet. Inredare säger ju att man ska ha en röd tråd i sitt hem när det gäller färger och det har jag inte direkt nu. Tänkte ta upp det turkosa vi har i hallen i vardagsrummet. Turkos är en fin färg. Så en matta blev det och lite nya kuddar och med avslutning på Maxi för lite handling av maten. Och så blev det en vanlig dag och det gör mig så glad.
Och i kväll blir det let's dance.
tisdagen den 12 januari - alla knölar är inte tumörer..
Kuratorn kom på ett besök och då blir det en del tårar när man ska tala om djupare saker. Jag gillar kuratorn. Hon är den första som kommer med egna refelktioner och råd. De andra jag har haft lyssnar bara och ser lidande ut. Kurator Gunilla är klok och säger att man måste ner i svarta hålet och tillåta sig stanna där ett tag. Risken är att om man tvingar sig upp för snabbt, att man lättare faller ned igen. Man ska tänka klart de svarta tankarna och sedan ta sig upp när man är redo.
Under dagen kom mat-Louise på besök och vi diskuterade ett nytt matprojekt. Kul att få engagera sig i annat. Ska det diskuteras turism och marknadsföring, då går jag igång.
Mamma och pappa var snälla och kom och hämtade mig. Är trött nu, men mår bra. Det är konstigt, då det är starka saker som pumpas in i kroppen, men jag är glad för att jag inte är mer påverkad av behandlingen.
söndagen den 10 januari - jag tror att jag inte tänker..
det känns som om jag inte tänker så mycket på cancern, men det gör jag. Kommer på mig själv när jag tittar på TV att jag har missat vad som hänt i rutan. Då far tankarna iväg. Försöker att inte tala så mycket om cancern. Det kan bli lite för mycket och jag är hela tiden rädd att familjen och vänner ska tycka att det blir jobbigt. Samtidigt som det är bra att jag försöker styra bort cancern från mitt huvud. Man måste försöka leva varje dag och vara en del av vardagen.
Några vänner var här i går och Roger gjorde en jättegod fisksoppa, som även jag kunde äta. När vi satt och talade sa min väninna att vi skulle resa någonstans nästa år. Då kom tårarna och min väninna undrade om hon sagt något fel. Men det var för att hon sa nästa år, som jag blev så rörd. Själv törs jag inte planera så långt fram. Just nu planerar vi inte något inte ens en månad framåt. Det är dumt, men allt handlar om hur cellgiftsbehandlingen går. Jag vet att läkaren har sagt att han räknar med att ta död på alla jävlarna, men det är så mycket som gått fel hittills att jag kan inte tro fullt ut. Om allt går som han säger, blir jag jätteglad och om det inte gör det, är jag lite beredd.
Nästa vecka blir lugn med cellgifterna på tisdag vet jag att jag är trött några dagar efter. Men jobba ska jag göra och har tänkt åka till jobbet någon dag.
tisdagen den 5 januari - bättre idag
Magen har lugnat sig och jag har ätit idag. Sköterskan från onkologen ringde för att höra hur jag mådde.
Jag har hamnat bland en massa cancerbloggar. Så många människor som skriver och berättar om sin cancerresa. Man blir så imponerad av alla starka människor, samtidigt som man blir så ledsen när någon dör. Idag var jag på George Scotts blogg och han skrev om Petra som gått bort i jul. Han har en länk till hennes blogg och jag gick in för att läsa. En ung tjej på 35 år från Linköping med bröstcancer som spridit sig till andra organ. Jag läser det, men klarar inte av det utan gråter. Vet inte riktigt vad jag söker... men kan inte låta bli.
Någon frågade mig hur länge jag ska hålla på med cellgifter och det vet jag inte. Läkaren vet säkert, men jag har inte frågat. Känner mig trygg att få det och vill inte sluta. Fick ett nytt läkarintyg idag t o m 31 mars och då slog det mig att jag kanske bara ska få cellgifter till dess. Bäst att fråga nästa gång. Jag har hela tiden trott att jag ska få det under sex månader.
Har jobbat lite idag och funderar på att om några veckor åka till kontoret och arbeta därifrån. Måste lösa det med dator först. Klarar inte att bära datorn till och från jobbet. Vår hemdator är inte tillräckligt bra, så vi får nog köpa en ny.
måndagen den 4 januari - en skitdag...
Tänk vad det kan svänga, ena dagen går man på stan och mår bra och nästa är det skit. Men så är det och det är inte något jag styr över, även om det är jobbigt att försöka låta bli att gråta och tycka synd om sig själv. Jag blir så förbannad på den här jävla sjukdomen. Kan det inte vända nu. Det räcker med ett sådant här bakslag och jag klarar det inte, utan faller ner. Det finns liksom inte några reserver kvar.
Ska försöka ta lite sondmat när Roger kommer hem och hoppas att det ordnar sig.
lördagen den 2 januari - dissikering av popkorn...
Idag har jag varit extremt sugen på mat av allehanda slag. När Jasmiine poppade popkorn tidigare till Star Wars filmen, så kunde jag inte låta bli att smaka. En av mina svagheter har alltid varit popkorn. Så nu har jag suttit och pillat bort skalet från majskärnan för att kunna äta det vita, som smälter bra i munnen. Vad gör man inte när man blir sugen. Smakade också lite kall bearnicesås och det var så gott, men det blir bara en tesked. När det kommer matprogram på TV då zappar jag snabbt förbi. Nu har det gått några dagar sedan cellgifterna och då har jag inte lika mycket sura uppstötningar. De första dagarna är det bäst att det lite lugnt med mat.
Jag känner hur mycket energi cellgifterna tar från kroppen och jag kan sova mer än tidigare. Men efter några dagar blir det bättre. Ska börja och äta lite mer. Det har inte blivit av då sondmaten tar sådan tid. Om jag ska göra som dietisten vill, så ska jag sitta och mata mig 3x2 timmar varje dag. Det är sex timmar och de går ju inte. Jag kör in maten på en timme varje gång och det är ok för magen. Det är nog för att det tar sådan tid som det inte blir av att äta annat. Men det är nog dags att försöka lite mer, även om det måste var mosat eller flytande.
I dag var Jasmine och jag på stan och handlade lite. Det är mycket rea nu, men det är svårt att hitta saker på rean, då allt bara hänger i en enda röra i affärerna. Det tar sådan tid att leta, men vi lyckades hitta en del i allafall. I morgon åker Jasmine tillbaka till Uppsala. Hon säger hem, men jag envisas med att säga att det är Uppsala och att hos oss är hemma fortfarande tills skolan är klar. Jag vet, hon fyller snart 23 år, men man vill hålla kvar lite så länge som möjligt.
onsdagen den 30 december - äntligen lite bilder
Ett par veckor efter operationen
Ytterligar någon vecka efter operationen
Så här ser jag ut idag
tisdag 29 december - tredje gången med cellgifter
Jag är..., jag är frisk, jag är rik mm. Så när Roger och jag har gått våra promenader har jag försökt tänka -jag är frisk och jag är tacksam för det, men det blir lite konstigt då det inte är sant och när jag hittat det här andra på tungan. Några dagar innan jul berättade jag för Roger om det nya. Jag kunde inte hålla det inom mig längre.
Så när vi kom till Linköping bad jag att få tala med en läkare om det här. Sent idag kom min läkare, samma som jag hade första gången här. En man som har arbetat i Örebro och som är specialist och väldigt butter och fåordig. Vid mitt första besök hade jag bestämt mig för att jag inte vill ta mer negativt och det ville jag förvarna honom om direkt. Så när vi kom in och satt oss sa jag - Innan du säger något vill jag säga det här. Vad du än säger, dra inte undan mattan helt för mig, för jag klarar inte mer negativt. Försök hitta något posittivt, som jag kan hänga fast vid. Jag hade övat innan och lät nog väldigt bestämt. Han bara tittade på mig och log lite larvigt innan han började. När han kom in idag blev jag mycket orolig för vad han skulle säga när jag berättade.
Han sa - Det längst fram på tungan är för att tungan legat i kläm länge, så det är inte någon tumör. Det är inte sannolikt att det andra är en tumör heller. Slemhinnorna är känsliga och det kan uppstå sådant i halsen. Om det skulle vara det, så når cellgifter dit allra föst, då det finns mycket blodkärl i tungan.
Jag hade också förberett mig på att fråga om man kunde använda en speciell strålningsteknik där man sätter nålar utifrån och strålar lokalt en tumör. Man använder det speciellt på den här typen av cancer. Då säger doktor Butter, som log lite idag, att om någon tumör mot förmodan skulle överleva cellgifterna, då kan man göra det. Det var så skönt att höra och en sten föll från mina axlar. Hoppet och kämparandan återkom igen.
Nog om detta. Julen har varit lugn och skön. Vi firade med mina systrar och deras familjer hos mamma och pappa. Det var första gången på flera åren som vi var tillsammans alla och det var trevligt. Jag hade täntk lägga ut lite bilder på mig från operationen och fram till idag för att visa förändringen. Tyvärr har vi slarvat bort sladden som behövs för detta, men vi köper en ny. Måste passa¨på när Jasmine är hemma och kan hjälpa mig. Det är hon som gjort den här snygga layouten på bloggen.
onsdagen den 23 december - dan före dan
lördagen den 19 december - vad är livet värt?
Vi lever alla efter de förutsättningar som vi har och inrättar vårt liv efter det. Livet är värt väldigt mycket, men jag tror också att det finns en gräns för oss alla när vi ger upp. Men den gränsen vet vi inte innan. Smärta fysiskt eller psykiskt tror jag är en orsak till hur vi ser på livet och värdet av det. Hörde på nyheterna häromdagen om den lilla 11-åriga pojken som tog livet av sig p g a mobbning. Fruktansvärt att en liten kille kan fatta ett sådant beslut. När jag läser sådant blir mitt eget öde lite lättare och jag tänker att det finns de som har det värre. Nu ser jag mer de människor som har det svårt och känner mer med dem. Tidigare tyckte jag att det var rätt att man skulle vara lite hårdare mot en del som gick sjukskrivninga år efter år. Visst, det finns många som går hemma av slöhet, men de flesta är sjukskrivna av en orsak. Låt de där som lurar systemet slinka emellan, så att vi slipper se de svårt sjuka drabbas av orimliga regler p g a att man vill komma åt vissa personer.
Upptäckte att vi kastade vår gran förra året, så idag ska vi iväg och köpa ny konstgjord gran. I morgon kommer Jasmine och då blir det kramkalas.
fredagen den 18 december - Min underbara tandläkare...
Det var en lättnad som lyftes från mitt bröst, som varit tungt de senaste dagarna. Nu blir helgen lättare och jag kan mer njuta av att få hem Jasmine och pyssla lite hemma. Tänk vad man tolkar saker och tror saker i brist på rätt information.
Min syster hittade professorns mailadress och har mailat honom med lite frågor. Vi får se om det kommer något svar.
torsdagen den 17 december - kallt och tråkigt...
Det är skönt att läsa om andra som tänker och känner som man själv. Just nu väntar jag på ett tecken att tumörerna ska minska, men jag törs inte riktigt tro det. Istället tänker att det inte har minskat, ifall det inte gör det och de måste byta cellgifter. Då är jag beredd eller också spelar det inte någon roll, för man är aldrig beredd. Så lite pessimistiska tankar idag. Jag bad min syster surfa runt och se om det pågår några studier som jag ev skulle kunna delta i, där man testar nya mediciner. Vill inte leta själv för då hittar jag bara en massa tråkigheter. Får se om syster hittar något.
tisdagen den 15 december - julmys på jobbet..
Känner mig ok nu och har sluppit illamående även denna gång. Nu ska bara de djävlarna börja minska också, men det tar väl ett tag innan jag märker något och jag vågar inte tro att det minskar. Men jag känner mig lite mer rörlig i halsen. Såret rinner inte lika mycket längre och det röda runt omkring har lagt sig. Har inte fått svar från odlingen de tog.
Igår var jag på vårt kontor i Linköping på möte och kände mig riktigt uppåt när jag kom hem. Följde med min syster till Lagos för att handla julklappar. Trodde jag skulle sova gott på natten, men jag har fortfarande för mycket vätska i kroppen efter behandlingen. Och den vill ut på natten, så det blir lite spring som stör sömnen.
Är lite frustrerad just nu, då jag vill göra saker och är uttråkad, men orkar inte riktigt som tidigare. Får försöka koncentrera mig på att inte bli irriterad på mig själv, utan acceptera och ta de lugnt.
söndagen den 13 december - sankta lucia...
Min väninna Marie var här idag och hade med sig en artikel om en 34 -årig tjej som har samma cancer som mig . Men hon var inlagd i fem månader och fick till råga på allt dubbelsidig lunginflammation. Hon har också genomgått strålning, cellgifter och operation. Hon har inte varit hemma så länge och kämpar också med maten och försöka hitta något som går att äta. Hon har haft det riktigt jobbig som ensamstående mamma med tre barn.
Jag var ute på hennes blogg och läste om henne och lämnade en kommentar om mig och min blogg.
Jag har börjat dricka mitt kosttillskott, som finns i olika smaker. Den med chokladsmak är riktigt god. Smakar precis som mjökchocklad. I morgon ska jag till Linköping på möte, vilket jag ser fram emot. Jag har inte varit på vårt kontor i Linköping sedan innan operationen. Så det blir trevligt att träffa arbetskamaterna där.
fredagen den 11 deceember - tårar, tårar och tårar
När mamma och pappa sedan skulle åka så började jag störtgråta och varför vet jag inte. Så mamma och jag grät i kapp. De stannade kvar till Roger kom och tog över. Så en del spänningar har kommit ut idag.
Nästa gång blir den 29 december. Tyvärr har jag min känsligaste period över julhelgen, så jag får passa mig för baciller.
Iidag blir det sängen tidigt, för gråta tar på krafterna. Jag hopps jag orkar gå på stan i morgon.
torsdag 10 december - i morgon är det dags för andra kuren
Jag har fått flera mail från vänner som berättar historier om personer som drabbas av olika typer av cancer och som det gått bra för. Just nu är jag konstigt lugn när jag tänker på allt. Jag vet inte om jag mentalt har lyckats acceptera läget och eftersom jag inte kan göra något, så hjälper det inte om jag hetsar upp mig. Jag kan tänka fula tankar utan att bli upprörd och det är skönt på något sätt.
Klockan är bara 9.30 när jag skriver. Roger jobbar dag den här veckan och jag går upp när han går strax efter sju. Blir lite uttråkad och då är det bra att sätta sig och skriva lite. Ska arbeta ett par timmar och skriva om vår utvecklingsplan som vi diskuterade på konferensen i Kolmården. Det går bättre att skriva nu och det tar längre tid innan muskeln i axeln säger ifrån.
Har sett en del debatter om Försärkingskassan och det är som vanligt med politiker att de skyller på varandra. Tänk om de istället någon gång skulle erkänna att det blev fel. Då kanske de fick behålla folks förtroende, men det är inte att tänka på. Såg ett program med två bröstcancerkvinnor som hade fasta arbeten, men som gick under behandling och var sjukskrivna. De hade blivit uppmanade att söka andra arbeten, men vad hjälper det om man har svåra biverkningar att man inte kan arbeta överhuvudtaget. Det här upprör så många att det nog kan bli regeringens fall.
Idag är det december igår blev det fel och jag är inte så duktig på att ändra när jag har publicerat.
tisdage den 8 november - tiden går....
Idag har jag varit ute och gått två gånger, så konditionen bättras på hela tiden. Det är skönt att vara ute och få luft. Det är rogivande att gå.
Julen närmar sig och i helgen måste jag ordna lite julklappar. Vi kommer inte att köpa så mycket utan skänka en slant till Laryngföbundet eller cancerfonden.
Nu är det dags för lite mat, som Roger har preparerat med Gurkmeja. Har ätit en matsked i flera veckor nu, men om det gör någon verkan vet man inte. Kanske att det kan hjälpa cellgifterna lite.
